Staffan Berg tar upp ett intressant och svårt problem (VK 15/10). Hur långt ska yttrandefriheten kunna gå, finns det gränser för den politiska satiren? Han nämner Lars Vilks rondellhund och Elisabeth Ohlsson Wallins kunganidbild som exempel och menar att jag förespråkar ”yttrandefrihet med undantag” när jag kritiserade Vilks (VK 10/10).

Bergs inlägg ger mig tillfälle att förklara hur jag resonerar:

Det finns ingen sanning när det gäller yttrandefrihet. Några, särskilt vissa liberaler, menar att yttrandefriheten ska vara total. Att kunna kränka etablerade personer eller verksamheter är då väsentligt.

Andra menar att det måste finnas en skyddsmur runt personer eller vissa värden. Det kan vara lagar om integritet eller värn för ”traditionella värden”, oftast religion (majoriteten i FN:s människorättsråd har just antagit en sådan resolution, västvärlden röstade emot).

För min egen del anser jag som liberal att yttrandefriheten ska vara långtgående – men inte total. Den ska bara kunna begränsas genom prövning i efterhand, så som sker i Sverige i fråga om förtal av enskild eller hets mot folkgrupp.

Både Lars Vilks och Elisabeth Ohlsson Wallin ska ha sin konstnärliga frihet att publicera sina bilder – precis som Jyllandspostens hade frihet att publicera Muhammedteckningarna.

Men att något inte är förbjudet betyder inte att det automatiskt är lämpligt eller etiskt försvarbart. Därför publicerar tidningar inte vad som helst.

Också konstnärer bör inse att de har ett ansvar för vad de gör. Är avsikten bara att förnedra är det inte längre djärv konstnärlig satir. Så var det 2005 med Muhammedteckningarna eller nu med Elisabeth Ohlsson Wallins övertydliga bild av kungen och hans kompisar över Camilla Henemarks pizzabeklädda nakna kropp.

Att slå mot något redan välbekant och därtill utnyttja en människa med psykiska problem är enbart plumpt.

Med Vilks är det annorlunda. Han arbetar uppenbarligen med en antimuslimsk agenda, senast genom att uppträda på Sions konferens i New York. Men han vägrar deklarera denna avsikt, döljer den bakom tal om sitt ”processverk”. Ska man kränka, som Vilks säger att konst ska göra, så måste man i hederlighetens namn göra det öppet.

På den punkten är jag ense med Åsa Linderborg. Annars mycket sällan. Hon kan kallas ”yttersta vänster”, med Staffan Bergs språkbruk, genom sin plädering för diktatorn Lenin som kulturradikal och öppen för dialog (Aftonbladet i våras).

Per Wirtén däremot är en frihetlig debattör, med lutning åt socialdemokratin. Och Greider – ja, han drömmer mest om ett folkhem från 1960-talet. Långt ifrån yttervänstern.

OLOF KLEBERG