Pernilla Andersson och Manowar står för två av veckans helt olika skivsläpp som recenseras i VK.
Pernilla Andersson – Det är en spricka i allt, det är så ljuset kommer in Vol. 1
Metronome/Warner music
Betyg: 3
Cohen-citatet i titeln ger en fingervisning om vad sympatiska Pernilla Andersson vill med denna första av två volymer. Arrangemangen är gedigna, genomarbetade och snygga. Texterna känns, hon tecknar den oretuscherade vardagen – trasiga människor och kantiga levnadsöden. Tolkningen av Olle Ljungströms Nåt för dom som väntar är fantastisk liksom avslutande vackra Runmaröpsalm. Ett minus dock för att vissa av låtarna inte riktigt fångar mig. En stark trea får Det är en spricka i allt…
Erica Sjöström Pontusson
Vera Vinter – Idyll
Sony Music
Betyg: 4
Det handlar om glesbygdsromantik, norrländska skogar och byar med blott femton hus. Det handlar om Staden, Världen, allt det stora och att längta först bort och sedan hem. Vinter, bördig från Norra Lappträsk, har gjort en skiva som resonerar med norrlänningen i mig på ett sätt som det inte gjort sedan David Sandströms episka debut Om det inte händer nåt… En del av Idylls formuleringar skär sig, men det blir aldrig lika pinsamt som Melissa Horn. Bäst blir det i Bjärka, en tonsatt dikt på Kalixmål skriven av Vinters farmor, sämst i Jimmy. På det stora hela en solid debut.
Johan Paulin
Manowar – The lord of steel
Magic circle music/Playground
Betyg: 1
We come from different countries, with metal and with might. We drink a lot of beers and play our metal loud at night”. Låten heter Manowarriors, av bandet Manowar, och ja engelska är deras modersmål.
Det faktum att ovanstående textrader lika gärna hade kunnat skrivas av valfritt tyskt power metal-band på rasten mellan hemkunskapen och matten, och ingen hade höjt på ögonbrynen, är djupt, djupt oroande. Musikaliskt har Manowar aldrig låtit impotentare, och det vill inte säga lite med tanke på kvaliteten på deras senaste släpp. Fy fan.
Johan Paulin
Smokin Joe Kubek & Bnois King – Close to the bone
Delta Groove
Betyg: 4
Im a poor boy, long way from home.” Så anslås tonen för en tvättäkta blueslåt, och precis så går introt till Texas-plattan! På Droskan i Umeå i fjol levererade duon mer mjuk och ändå obarmhärtigt svängande lantlig blues än hårdsvängande stadsblues. Ändå lyckas de pressa in någon form av hårdrocksattack i det akustiska gitarrspelet. Snyggt! Bnois Kings sammetsmjuka röst, med viss sträv ton av vadmal, sjunger om arbetslöshet, fattigdom, sviken kärlek men med inslag av livsbejakelse som påminner starkt om både Josh Whites och Sonny & Brownies iakttagelser. En av senare års bättre bluesplattor.
Staffan Westfal
Loreen – Heal
Metronome/Warner
Betyg: 4
Så är den här, albumet som ska infria förväntningarna som stegrats sedan segern i Melodifestivalen och i Baku. Och det är förstås inte lätt. Hur följer man upp årets största hitlåt? Man inbillar sig dessutom att två krafter dragit i Loreen från olika håll. Dels skivbolaget som vill göra en kommersiell skiva och dels artisten själv som byggt upp en image av new age, mysticism och lite allmänt flum. Som bäst är det när Loreen träffar rätt i mixen av det råkommersiella och det som är hennes egen speciella personlighet. Som i ”Euphoria” – housepop, men barfota.
Det som är så glädjande med den här plattan är att Loreen på något sätt lyckats överbrygga båda ”lägren” och skapat en ganska så kommersiell platta full med kommande radiohits, men att hon knappast kompromissat så värst mycket med sin vision av vad hon vill göra. Här finns etnovibbarna, det atmosfäriska Emeli Sande-liknande soundet, men samtidigt en hitkänsla som är få förunnat.
Loreen har begåvats med ett distinkt och eget sound, som man känner igen direkt och trots att ingen låt på plattan är sådana omedelbara hits som ”Euphoria” kan det här vara fortsättningen på något stort.
Mikael Forsell/TT Spektra
