I veckans musikkrönika plockar Johan Paulin fram väl dolda guldkorn i den mest tveeggade metalgenren av dem alla: folk metal.

Det finns få subkategorier av metal som är så tveeggade för mig som folk metal. Om ni undrar vad det är så är det precis som det låter; någon slags hårdrock med mer eller mindre inslag av folkmusik, må vara svensk eller utländsk.

Det kanske mest kända exemplet, bortsett från Bathory så klart, och även ett av de första banden att slå igenom på bred front är finska Finntroll som dök upp kring millennieskiftet. Genom att blanda snabb och ettrig metal med den finska polkavarianten humppa lyckades man skapa ett band lika unikt som det var bisarrt. För ungefär fem år sedan var det som att polletten trillade ner för resten av världen (eller så var det bara det att skivbolaget började urskillningslöst kontraktera vartenda band iklädda djurhudar) och band med mer eller mindre dubiösa scenkläder och etniska instrument tycktes poppa upp som svampar. Variationen är enorm; grunden kan vara såväl black som power metal, eller melodisk döds och ovanpå detta ett folkmusikelement bestående av allt ifrån ackordföljderna i gitarrsolona till fyra medlemmar som går lös på dragspel, flöjter, fioler och allsköns etnobråte. Märkligast blir det när band eggat loss på språk och musiktraditioner de inte har någon logisk koppling till. Ryska Svartyby är ett prima exempel; du har inte levt för än du läst texten till Skada över er!!

Jag tror att den största anledningen till mina dubier är att allt inte är smörja rakt av, det vore allt för enkelt och bekvämt. Nej, den stora sorgen ligger i att när stjärnorna står rätt och ett band får till det så kan folk metal vara så fruktansvärt bra! In flames tidiga plattor står i stor skuld till gammal svensk folkmusik, det är bara att lyssna på valfri låt från Lunar strain. På power metal-sidan har Falconer visat att såväl folkmusikmelodier som medeltidsinfluerade texter kan skapa underverk, nu senast på den helt igenom svenskspråkiga skivan Armod.

Tyvärr är dessa band långt ifrån i majoritet; alltför ofta överdoseras det på tjo och tjim-elementet och man får band som låter som ett svenskt midsommarfirande kompat av en speldosa för barn. Det senaste band jag stött på som verkligen fått mig att jubla är King of Asgard som trots sitt lökiga namn levererar folkinfluerad death metal utan att tappa vare sig tyngd eller melodier. Så ger ni er in i folk metal-djungeln; bli inte avskräckt, guldkornen finns där. De är ofta bara väl dolda.

Johan Paulin