Statsminister Fredrik Reinfeldt hade ett allvarligt samtal med Tysklands förbundskansler Angela Merkel i Berlin på tisdagen om bankunionen. Det var på sin plats. EU-kommissionen har skenat iväg med sitt förslag.

Sverige, som inte är med i eurosamarbetet, skall inte tvingas in i åtaganden och förpliktelser eller åläggas begränsningar till följd av de åtgärder som vidtas för att hantera krisen i banksystemet i euroländerna. Principerna borde vara klara. Den svenska regeringen har framfört sin kritik mot kommissionens förslag, senast vid mötet i förra veckan i rådet för ekonomiska och finansiella frågor.

Finansminister Anders Borg slog vid finansministermötet fast att Sverige inte kan godta en ordning där alla EU-länder underställs regler som bara euroländerna bestämmer, att svenska skattebetalare inte skall betala för krisbanker i ett system där Sverige inte är med och att Sverige inte accepterar de delar i förslaget som riskerar frånta medlemsländerna möjligheten att själva ställa högre kapitalkrav på bankerna.

Det är befogade invändningar. Euroländerna har genom deltagandet i valutasamarbetet givna förutsättningar och ett ansvar. Icke-euroländerna kan inte bindas på samma sätt. Det finns därtill orsaker till att de inte deltar fullt ut i valutaunionen. I Sveriges fall är skälen två; ett klart besked om att Sverige inte avsåg att vara med från start i eurosamarbetet, vilket även bekräftats i en folkomröstning, och en rent formell grund; nämligen att Sverige inte bedömdes uppfylla kriterierna för medlemskap.

Bankunionen är egentligen ett regelverk för övervakning av bankerna. Centrala delar i det föreslagna systemet är gränsöverskridande lösning och hantering av kriser samt en insättningsgaranti som skall skydda spararna. Den europeiska centralbanken, ECB, föreslås få tillsynsbefogenheter med ansvar bland annat för banktillstånd.

Förfarandet kan behövas i en ekonomisk och monetär union, men i så fall närmast som komplement till och stöd för den nationella banktillsynen. Även detta förslag är därför ofärdigt. Övervakningen av banker och andra finansiella institut kan effektivast göras på det nationella planet. Stabilitet i det finansiella systemet i varje medlemsland är över huvud taget en förutsättning för att en valutaunion skall fungera.

Mycket problematiskt är därtill förslaget om skatt på finansiella transaktioner. En rad länder vill inleda fördjupat samarbete därom. Inte heller det är något den svenska regeringen borde bejaka eller gå med på. Risken är bland annat att nya skatter och pålagor ytterligare bromsar den svaga tillväxten i Europa.

Tyskland har i hanteringen av de finansiella problemen kommit att allt mer agera som EU:s centralmakt. Därför vänder sig statsminister Reinfeldt också direkt till förbundskansler Merkel för att framföra de svenska kraven. Det biter bättre än i den allmänna uppståndelsen vid rådsmötena. Senare denna vecka skall EU-toppmötet säga något bestämt om bankunionen.

För Merkel är det mycket viktigt att inte bara ha klart besked om var länder som Sverige står i de aktuella frågorna utan också att ta hänsyn därtill.