För ett par månader sedan, i maj, lämnade den parlamentariska kommittén ”om förstärkning av den kommunala demokratins funktionssätt” – ibland kallad demokratiutredningen – sitt betänkande Vital kommunal demokrati.

Utredningen diskuterar ett antal konkreta förändringar i arbetsformerna för kommuner och landsting. Spännande, bra och i många fall nödvändiga förslag. Utredningen tillsattes av den förra ministären Reinfeldt, våren 2010. Nu har remissinstanserna sagt sitt. Demokrati är till en del också byråkrati och tar tid. Kring de flesta förslagen tycks det faktiskt råda rätt bred uppslutning. Rimligen betyder det ett regeringsförslag kommer under vintern.

Frågan är hur djärv regeringen vågar vara? Och i slutändan den riksdag som fattar avgörande beslut.

Mest intressant och uppenbarligen mest kontroversiell (möjligen hänger det ihop) är nog utredningens tankar om att pröva majoritetsstyre i några av landets kommuner – alltså en variant av kommunal parlamentarism. Allt i syfte att ge fullmäktige större tyngd och att göra det politiska ansvaret tydligare.

Remissinstanser är negativa, om än inte helt avvisande. I princip intressant – men inte aktuellt i just den här kommunen, tycks vara den rådande uppfattningen. Det är som med det allestädes närvarande Nimby-partiet (Not In My Back Yard); visst, bra, men inte här!

Inställningen i just det här fallet är i och för sig inte obegriplig – för det finns ju ännu olösta problem. I dag finns representanter från i stort sett hela fullmäktige i kommunstyrelsen. I den tänkta modellen enbart de som en majoritet i fullmäktige röstar fram.

Det gäller att hitta system för att garantera minoriteten en rimlig insyn. Den är viktig i sig. Sammankopplad, och lika viktig, är risken med en svagare granskning av den verkställande makten. En bättre kontroll av den kommunala politiska makten har funnits med på den politiska fixa-listan i åtskilliga decennier. Dags att göra något snart.

Å andra sidan handlar det om en försöksverksamhet. En möjlighet att pröva – inget tvång för tvehågsna – i syfte att skapa klarhet och tydlighet för medborgarna. Därtill: på samma sätt som en bred regering kan skapas i det nationella parlamentet är det förstås möjligt att forma breda kommunstyrelser även för de som vill testa.

Besvärande borde det däremot inte upplevas att kopiera utredningsförslaget på en ny minsta storlek för fullmäktige i små kommuner: 21 i stället för 31 ledamöter för kommuner med mindre än 8 000 röstberättigade – vilket skulle få betydelse för många kommuner i Västerbotten (och norra Sverige).

I de mindre kommunerna existerar ett uppenbart problem för de flesta partier att fylla platserna på listorna i valen. Avhopp bland är fullmäktigeledamöterna är relativt vanliga. Det finns också problem. Men fördelarna överväger. Avståndet mellan folkvalda och väljare kommer knappast att påverkas i någon större utsträckning i de små orterna.

Inte heller borde det vara något problem att sätt stopp för att obesatta platser i fullmäktige likväl ska resultera i bidragspengar till partier som den en gång invalde, sedan försvunne, ledamoten representerade.

Till skillnad från riksdagen tillträder den nyvalda fullmäktigeförsamlingen inte omedelbart utan först till årsskiftet. Inte minst om valet resulterat i en politisk förändring är det olämpligt att rent administrativt skjuta upp folkviljan ett halvår. Så borde det inte vara.

Mats Olofsson
debattredaktör