Årets Nobelpristagare i litteratur Mo Yan är sedan 1970-talet en aktiv medlem i det kinesiska kommunistpartiet och har gjort karriär i systemet. Han sitter nu som vice ordförande i det kinesiska författarförbundet. Han har aldrig tillhört den kritiska författarkretsen i förhållande till kommunistregimen.
Han har en fin politisk fingertoppskänsla och vet nästan alltid var gränsen för yttrandet ligger, vad partiet tycker och tolererar. Så har Mo Yan byggt upp sin karriär, därför åtnjuter han politiska och ekonomiska privilegier.
Det skriver Henry Guo, kinesisk regimkritiker bosatt i Umeå.

Den kinesiske författaren Mo Yan har tilldelats Nobelpriset i litteraturen 2012. En stor berättare kanske. Men ur perspektivet yttrandefrihet och demokrati, rättvisa och medkänslan, är han långt ifrån den rätta som förtjänar utmärkas med detta berömda pris. Och ett sådant perspektiv bör rimligtvis vara integrerat i denna utmärkelse – till skillnader från de naturvetenskapliga prisen.

Mo Yan är sedan mitten av 1970-talet en aktiv medlem i det kinesiska kommunistpartiet och har gjort karriär i systemet. Nu sitter han som vice ordförande i det kinesiska författarförbundet. Förbundets främste uppgift är rätt och slätt se till författarna tänker rätt och skriver rätt som partiet förväntar. Det kallas att ”renovera människotanken”. Enligt gällande befattningssystemet motsvarar hans post som vice minister i regimen.

Han har aldrig tillhört den kritiska författarkretsen i förhållande till kommunistregimen. Han verkar ha en fin politisk fingertoppskänsla. Han vet nästan alltid var gränsen för yttrandet ligger, vad partiet tycker, tolerera eller ej. Så har han byggt upp sin karriär och därför åtnjuter han politiska och ekonomiska privilegier.

Detta kan jämföras med många andra, såväl äldre och som jämnåriga, kinesiska författare som under samma årtionden blivit straffade för sitt kritiska skrivande. Det handlar om allt från avsked från tjänster till övervakning dygnet runt, avspärrning från tillgångar nödvändiga för överlevnad, landsflykt, fängelsestraff och olika former av fysisk och psykisk tortyr.

Mo Yan tar avsiktligt avstånd från motståndarrörelsen. Några välkända – och samtidigt typiska -exempel från senare:

Bokmässan Frankfurt 2009. Mo Yan var med den kinesiska officiella delegationen. Så fort mässvärden välkomnat någon kinesiska regimkritiska författare så lämnade Mo Yan tillsammans med andra officiella delegaterna i protesten.

Han förklarade efteråt att han gjorde det efter partiets instruktioner.

När nyheten om fredspriset 2010 tilldelats Liu Xiaobo, så blev Mo Yan tillfrågad i en telefonintervju för en kommentar. Han svarade att ”Nej, jag känner inte till den personen”. Tillfrågad en gång till, förklarade han: ”Nej, jag har inte tid för dig. Jag har gäster hemma” och lade på telefonluren.

Sanningen är att alla kinesiska litterära intellektuella väl kände till Liu. Det var ytterste osannolikt att Mo Yan inte kände till honom. Vad som kan förklara hans agerande är antagligen att han vid tillfället inte riktigt visst vad partiet skulle vilja att han tyckte. Så han ljög och flydde.

Tidigare i år satte kommunistpartiet i gång ett projekt för att uppmärksamma (och bejubla) Mao Zedongs kända tal hur partiet skulle styra författarna och artisterna. Retoriken i talet var vacker och charmig. Men idéerna ledde till rent helvete för just författarna och artisterna under tyrannens flera decenniers långa styre.

Nåväl. Projektet gick ut på att dela upp och ut talets text till hundra kända författarveteraner – med önskan om att och dessa högtidligt skulle kommentera var sin del av texten, som sedan högtidligt skulle publiceras. Det var ju skamlöst av partiet att begär dem ställa upp på en sådan förödmjukelse. Lika skamlöst var egentligen att Mo Yan faktiskt ställde upp på detta.

Nu har denne skamlöse man fått årets Nobelpris i litteratur. Han blev intervjuad och uttalade sig. Han sade till svenska journalisten (enligt STV2 12/10), att han inte vill hänga med regimmotståndarna, att han inte vill blanda politik och författande, att han försöker påverka samhällets utveckling genom sina litteraturer.

Det lät mycket märkligt. Men sen blev det klarare med vad som är hans ställningstagande i frågan av de medborgerliga rättigheterna och författarnas samvete. Han sade att han som medlem i kommunistpartiet måste följa partiets discipliner. Vid intervjun passade han än en gång på att förolämpa regimkritikerna.

I och med att han är född 1955 i en bondfamilj och att han är så pass begåvad får han inte låtsas som ovetande om vad som hänt sedan kommunisternas maktövertagande. Han måste naturligtvis genom sina föräldrar, släktingar, äldre människorna, och genom sina egna upplevelser ha vetat, om hur grymt eller galet det var med jordbruksreformen, med Anti-högerrörelsen, med Det stora språnget, med den stora svälten – när fyrtio miljontoner kineser svalt ihjäl, och med Den stora kulturrevolutionen och dess alla möjliga eländen.

Allt detta skedde ju under Mao Zedongs vansinniga styre fram till tyrannens död 1976.

Som vuxen påbörjades han författarskap. Han måste minnas rörelsen Beijing Spring vid slutet av 1970-talet, om rörelsen Universitets campus politiska fria val vid början av 1980-talet, om de ständiga demokrativågorna och dem litterära dynamiken under hela 1980-talet. Med mera.

Han måste förstå att alla dessa försök för ett friskt och rättvist samhälle till slut blev hänsynslöst stoppade av kommunistregimen med Deng Xiaoping i spetsen. Det hoppfulla 1980-talet avslutad med massakern i Beijing 1989.

Medan politiken i landet gick i väggen har hans karriär i systemet fortsatt. Mo Yan har stigit allt högre i befattningsstegen. Men han måste med egna ögon ha sett, med egna öron hört, med sitt förnuftiga huvud förstått – hur förkastlig den kinesiska modellen egentligen är. Hur genomkorrumperad kommunistregimen har blivit. Hur grym, våldsam och orättvist den så kallade ”stabiliteten” – partiets slagord – i verkligheten är. Hur nära total kollaps dagens kinesiska samhälle befinner sig.

Han måste dessutom säkerligen känna till andra Nobelpristagare relaterande till Kina. Det är Dalai lama som fick Nobelpriset i fred 1989 – och som i mer än femtio år och fortfarande inte får besöka Tibet och Kina. Det är Gao Xingjian som fick Nobelpriset i litteratur 2000 och därefter inte fått återbesöka hemlandet Kina. Det är Liu Xiaobo som alltså fick Nobelpriset i fred 2010 och då som nu sitter i fängelse. Dessutom är alla tre personligheterna helt svartmålad och censurerad.

Skulden för detta bär naturligtvis kommunistregimen. En regimen har begått så många, så stora och så grymma brott mot sitt eget folk. Det är makalöst i hela den mänskliga historien. Och den sitter fortfarande kvar vid makten.

Mo Yan är detta partis trogna medlem, i författarens kläder. Och nu sitter han även med glorian av Nobelpriset över huvudet. Regimens tv, radio, tidningar samt den trogna ”allmänheten” jublar.

Skamligt allt ihop!

Henry Guo