”Grey sträcker fram armen och jag tar honom i hand samtidigt som jag blinkar frenetiskt. När jag rör vid hans hand är jag medveten om den ljuvliga ilningen som strömmar genom mig, och som får mig att lysa upp och rodna. Jag är helt övertygad om att mina flämtande andetag hörs klart och tydligt.”

Blinkningar, ilningar, rodnad, flämtande andetag är det en kontaktallergisk reaktion som skildras? Onekligen låter det alarmerande, men som många kanske gissar med ledning av nyckelordet ”Grey” har vi att göra med något helt annat. Nämligen bokhöstens stora snackis, E L James roman Femtio nyanser av honom (med den mer lyckat dubbeltydiga originaltiteln Fifty Shades of Grey).

Framgången är monumental. Hittills 40 miljoner sålda exemplar i världen, och ett stort genombrott på e-boksfronten.

Jag ska på en gång erkänna att jag själv ännu bara har läst just det här första kapitlet där det lätt allergena mötet mellan litteraturstudenten Anastasia Steele och finansmagnaten Christian Grey målas upp. Men med den tämligen gedigna kunskap om ”romance”-genren jag förvärvade under ungdomsårens läsning av Harlequin-böcker per kilo snarare än bok, så behövs inte många sidor för att känna igen startmotorn i intrigmaskineriet.

Det här är standardmodellen, jag lovar: den serierodnande, oskuldsfulla och mycket unga kvinnan som möter mannen med axelbredd, eld i blick och solid förmögenhet och dras in i någon variant (oftast med vaniljsmak) av erotiserad dominans- och underkastelse-lek, som draperas i mer eller mindre fantasifulla metaforiska förklädnader. ”brytande havsvåg, roseneld och snö”, hade man kanske kunnat sammanfatta med Erik Lindegrens ord. Men till sådana poetiska höjder reser sig icke denna genre, det vore att försköna saken. Snarare handlar det om mer profan emotionell pyroteknik. De orgiastiska fyrverkeriliknelserna är stundtals så frekventa att krutröken borde lika tung över berättelsens lakansveck.

Vad än: historien går igen. Och igenkänningsfaktorn är nog en stor del av poängen för många i den tilltänkta kvinnliga läsekretsen. Inte bara för de urskiljbara mönstren ur gamla folksagor à la Skönheten och Odjuret , utan också och kanske framförallt för den erotiskt-romantiska spänningsintrigen. Ska de ”få” varandra i slutet, oskulden och den cyniske miljardären? Är sexet, fyrverkeristunderna, belöning nog? Kommer hennes känslodjup att till slut frigöra hans oförmåga att älska, hans vägran att yttra de magiska tre orden ”jag älskar dig”?

Det handlar om bladvändarfaktorn; ”guilty pleasure”-komponenten. Möjligen är detta litteraturens motsvarighet till att i LCHF-tider strunta i kolhydraterna och bita igenom den nybakta frallans frasiga skorpa och känna det smältande smöret linda sig om tungan – och sedan ta en till. Och därefter hugga in på småkakorna. Njutningsögonblicket, skamstunden.

Häri finns en vrå av motstånd, den har den amerikanska litteraturforskaren Janice Radway skarpsynt lokaliserat i sin klassiska studie Reading the Romance (1984). Hon visade att det alltid är att underskatta läsarna att haka upp sig på förutsägbarheten och könsstereotyperna i böckerna och tro att de kvinnor (mest) som läser dem saknar smak, politisk medvetenhet och bara skulle vara ute efter romantisk verklighetsflykt.

Tvärtom, såg Radway tydligt att läsningen för många kvinnor blev ett argument för att värna om att få tid för sig själv; att ostörd kunna få gå in i ett eget inre rum – och där ägna tid åt tänka på kärleken, dess (o)möjlighet och dess pris. För några av kvinnorna i studien ledde romantikläsningen till och med till att de började se och ifrågasätta frånvaron av kärlek i sin egen vardag – och kunde finna ord att formulera det, ställa krav om att inte nöja sig med mindre.

Berättelserna sådde på så vis ett ”emancipatoriskt” frö, inte för att de kastade omkull genushierarkin eller kritiserade dess destruktiva inverkan på kärleksförhållandena, utan för att de visade upp den, gjorde den tydlig och synlig.

Radways studie har förvisso några decennier på nacken, men nog kan man se spår av samma fördomar om läsarna i mottagandet av E L James bok. När jag var i Oslo i augusti hade boken precis släppts i Norge och lyftes lite putslustigt fram i medierna som ”husmorsporno”. Den daterade, för att inte säga (i ett nordiskt perspektiv)antikverade, beteckningen ger en tydlig vink både om läsningens förväntning om skam och av njutning.

Bilden av en ”husmor” som i skydd av kokboken, tvättkorgen, barnvagnen läser mjukporr avväpnar farligheten i dess eventuella feministiska potential genom att förvandla den till skämtteckning – med tillägg av en liten kittlande glimt om en Mad Men-sexig kvinna, illusoriskt fjättrad blott och bart av mannens blick vid sin underkastelse. ”Jag möter hans oroliga, brinnande blick en stund eller kanske för evigt”

Genom ”husmorsporno” och andra raljerande omskrivningar för den kvinnliga läsarens förment hemliga lust, skam och njutning undviker man att ta i den riktigt heta potatisen i denna LCHF-inkorrekta anrättning. Nämligen det som Jonas Cornell i en artikel i Expressen (14/10) vill se som ”elefanten i rummet” i diskussionerna om och recensionerna av Femtio nyanser av honom.

BDSM-sexet, trippen på maktspelet, att slå och bli slagen, binda och bli bunden. Var kommer det ifrån – och varför undviker både kritikerna och entusiasterna att tala högt om det?

Cornell skissar på en socialpsykologisk förklaringsmodell, där ledtrådarna nystas fram ur förändringar i både kvinnors och mäns inbördes relationer och sociala identiteter. Han föreslår att tjusningen med romanens sadomasochism för dagens yrkesarbetande, självständiga kvinnor kan ses som en variant på samma fenomen som gör att de jämställda, föräldralediga svenska männen emellanåt lockas att gå in i ”de våldsamma dataspelens fantasivärldar? Han frågar sig: ”Är de masochistiska fantasierna i Femtio nyanser av honom ett slags terapeutisk kompensation, en irrationell och förbjuden fantasi om underkastelse?”

Med reservation för att jag, som sagt, ännu bara har läst bokens första kapitel vågar jag nog ändå föreslå att lockelsen i läsningen handlar om mer komplexa faktorer – där genrekonventionerna, intrigens spänningsskapande och läsningens skamfyllda njutning måste vägas in. Terapikulturen tillhandahåller verktyg för Quick Fix-diagnoser som må vara slagkraftiga, men missar målet med samma analytiska felslut som bantningsmodellen för dagen om det är njutning och lust som ska göras begriplig.

Näringsvärdet och ”nyttan” kan omöjligt brukas för att ta mått på drömmar, varken de som tillverkas av mjöl och socker eller av boksidor – däremot kan skammen aktiveras i läsarens, ätarens medvetenhet om att njutningen står i konflikt, eller till och med i opposition eller subversion mot normerna.

Parallellen mellan läsning och ätande ska förstås inte överansträngas – att jag ändå tillåtit mig en tankelek med den handlar om att romangenren ända sedan sin barndom dragits in sådana sockertrådar. ”Nyttigheten” i det bildande, intellektuella läsandet av ”god” litteratur ställs fortfarande rutinmässigt i konflikt till ”läshungern”, den konsumtionslystna läsart som företrädesvis anses väckas av populärlitteraturens olika genrer.

Schablonbilden av den pralinätande, kärleksromanläsande kvinnan är en gengångare som spökar omkring lite varstans – inte bara, men också i de sexualmoraliska gråskalor som E L James bok rör sig in mot.

Den försåtliga genuspräglingen kryper också fram i det faktum att det numera blivit helt accepterat att säga att man njuter av att läsa deckare, åtminstone på fritiden. Men när hörde man senast någon skryta över att hon eller han läst tio kärleksromaner på raken under semestern?

ANNELIE BRÄNSTRÖM ÖHMAN