Terrordåd, guilt by association och paranoia är det mörka grundstråket i Jonas Hassen Khemiris senaste Jag ringer mina bröder. En tät roman med absolut gehörn för sin samtid, enligt VK:s Anders Sjögen.

Böcker

Jonas Hassen Khemiri
Jag ringer mina bröder
Albert Bonniers förlag

På omslaget till Jonas Hassen Khemiris nya roman Jag ringer mina bröder ringlar sig en blåvit polistejp i labyrintiska former kring en springande streckgubbe. Det är en kongenial formgivning, signerad Nina Ulmaja, som fångar in bokens både yttre och inre handling.

Avspärrningstejpen har kommit till sedan en bilbomb exploderat i centrala Stockholm i ett dåd som påminner om självmordsbombarens på Drottninggatan i december 2010.

Den inringade streckfiguren är bokens huvudperson, Amor, en av det svenska samhällets ”dom”, som under vissa förhållanden inte platsar bland de övriga ”vi”. Som nu, efter bomben. Amor känner hur blickarna och misstankarna riktas mot honom och hans vänner. Han drabbas av ett slags utanförskapets paranoia.

Så han ringer sina bröder och säger:

”Ligg lågt i några dagar. Stanna hemma. Släck lamporna. Lås dörrarna. Vinkla persiennerna på det där specialsättet som gör att ingen kan se in men ni ändå kan se ut. Dra ut sladden till tv:n, stäng av mobilen, lägg tidningen direkt i återvinningen.”

Fast slår av mobilen – det gör han inte. Den blir, under det dygn som romanen utspelar sig, en mental livlina. Och genom samtalen – inte sällan uppjagade, fragmentariska, lätt absurda – tas läsaren, steg för steg, in i Amors och hans vänners värd.

Här finns Shavi, som gått i kokong med fru och barn, och Ahlem, som gått från gatusmart tuffing till kung fu-flummare. Båda befinner sig på politisk reträtt, eller för att använda varningsorden till bröderna: de ligger lågt. Här finns Valeria, barn- och ungdomsförälskelsen som flyttat från stan, till lugnare marker, och som Amor, trots närgångna försök, aldrig har lyckats få till det med.

Och förstås Amor själv – läshuvud, student vid KTH och sedan tidiga år en hejare på kemi, vilket har inspirerat honom till att byta ut vännernas förnamn mot namnet på det grundämne som bäst karakteriserar dem. Själv är han Ununtrium – det tillfälliga namnet på ett obekräftat, syntetiskt grundämne i det periodiska systemet.

Om terrordåd, guilt by association och paranoia är det mörka grundstråket i Jag ringer mina bröder, tillåts det naturligtvis inte att komma i vägen för Khemiris goda berättarhumör. Han låter en sidointrig handla om ett använt borrhuvud som ska reklameras (det går inget vidare), och den mormor, som Amor talar med, hon ringer från andra sidan, och medan hon glatt räknar upp alla nya döingar som har gjort henne sällskap på sistone håller hon stenkoll på de aktuella jordiska olyckorna. Ja, bilbomben är väl inget hon fäster särskilt stor vikt vid, det är ju förskräckligt nog med villainbrottet utanför Storuman, stölden av fyra traktordäck på en potatisodling nära Borås och vandaliseringen av bensinmacken i Skolsta.

Kanske behövs det en död mormor som kombinerar himmelsk överblick och jordisk närkontakt med vardagens historier för att skingra ett vilsets barnbarns mörka tankar?

Jag ringer mina bröder går i mål på 120 sidor. Det är en tät roman skriven av en författare med absolut gehör för sin samtid; dess språk, strömningar och nojor. Ändå genomsyras romanen av en luftighet, en känsla av rymd, som i andra författarhänder skulle gå på tvärs mot det komprimerade formatet.

Det är ett märkligt genomfört konststycke och hur det har gått till förstår jag inte riktigt

Less is more – men glöm inte att täta med luft.

ANDERS SJÖGREN