Om sin familjs historia och det äldre judiska fromhetslivet skriver Leif Zern milt i Kaddish på motercykel.

Böcker

Leif Zern
Kaddish på motorcykl
Albert Bonniers förlag

Vid några tillfällen på senare år har Leif Zern tagit till brösttoner i debatten när det gällt judiskhet och antisemitism och staten Israels belägenhet, och varit nästan ensam om det.

Han gör det därför att ingen annan gör det, har jag tänkt. Annars är Zern normalt inte en stridbar person, men mer resonerande och eftertänksam. Dock finns det någon punkt där han uppfattar sig hotad, och det känns lika överraskande varje gång. Vem hotar Leif Zern?

Det har med judiska bakgrunden att göra. Hur väl assimilerad Zern än kan förefalla, finns någon dunkel punkt som kan aktiveras. Man kan nog kalla den historien.

I släktens bakgrund företräds den av en farbror, som nio år gammal och utan sällskap, anlände år 1909 från pogromer i Riga och förvånades över att skallet från förföljande hundar hade upphört. Det låter förvånansvärt likt aktuella flyktingärenden. Författaren släktas alltså på fattiga östjudar, som kom till Stockholm för 100 år sedan och levat väl infogade i huvudstadsbefolkningen sedan dess, anspråkslöst och egentligen utom fara. I sin nyutkomna bok beskriver Leif Zern på ett försonligt och kärleksfullt sätt sin familj och släkt på Stockholms Söder.

Han använder milda ord. Familjen bor i en etta på Tjärhovsgatan, pojken har en skåpsäng som fälls upp om dagen. Man besöker en schul, en enkel synagoga, på S:t Paulsgatan regelbundet. Nästan alla anförvanter är i klädesbranschen, fadern expedit i en konfektionsaffär. Modern, som inte är judinna, syns använda större delen av sin tid till att tillägna sig alla judiska seder och maträtter som ska till. Familjens stora glädjeämne är den sommarstuga vid Uttran, som är en anpassning till svenskheten som fadern valt. Där fiskar man kräftor, som judar egentligen inte får äta. Judiskt liv, säger Zern, är ”ett evigt grälande om regler och undantag från regler”.

Livet levs i en liten krets. Denna samlas vid rituella, judiska högtidsdagar och firar i samförstånd, sonen minns mycket få konflikter. Alla är vänliga, ”judendomen är en religion för barn”. Ingen vill lämna innerstaden, att åka till Uttran på besök är ett vågspel. Inför farliga resor ska man helst tugga på en sytråd en stund, en rekommendation av okänt ursprung.

En existens så tätt ihop kan förstås tyda på hot i tider tillbaka. Men unge Leif visar ingen otålighet i familjen, inget stort behov av revolt, han tillstår att han alltjämt är medlem i gamla församlingen.

Om sin egen livsväg bortom tonåren skriver han i denna bok föga, och när han gör det har texten inte samma lyster. Det är det äldre fromhetslivet som är bokens ärende, Stockholm åren kring 1950.

När det blir 1960, går han och fadern och ser en judisk pjäs av Paddy Chayefsky på Dramaten. De gläds tillsammans åt den väl träffade, införstådda tonen som liknar schul på S:t Paulsgatan. Då har sonen redan hamnat i Ingemar Hedenius garn i Uppsala, och leker med trosförnekelse under studier i filosofi. Då har också Zerns och mitt liv tangerat varandras under några år i teaterns och litteraturens tecken i Uppsala, där han sätter upp Albees Zoo Story på Kammarteatern och vi driver Litteraturklubben några säsonger tillsammans.

Men det ligger helt utanför den här lilla, språkligt vackra minnesbokens ram. Om judiskhet talade vi aldrig. Det var inte tid i tiden för det ännu, eller också var jag inte nyfiken nog.

Här får jag veta mycket om Leif Zern som jag inte visste, och det är i de flesta avseenden sympatiskt. Man kan följa en vän från ungdomen på avstånd, och tycka att man känner honom. Här fanns mycket att tillägga. Och hotbilden mot judar har nog förstärkts.

Gunnar Balgård