Sami Said debuterar med en träffsäker, allmängiltig och tänkvärd skildring av en ung människa som brottas med en avgrundsdjup klyfta mellan två kulturer som gör honom både stum och handlingsförlamad.

Böcker

Sami Said
Väldigt sällan fin
Natur & Kultur

En bit in i Sami Saids debutroman får huvudpersonen Noha rådet av en prudentlig bibliotekarie att läsa en roman av en svensk Nobelpristagare.

Egentligen är han på jakt efter Winston Churchills dagböcker och annat som kan avslöja något om de öden som genom historien av koloniseringar och befrielsekrig drabbat hans hemland Eritrea. Den svenska romanens titel nämns aldrig, men av referatet förstår man att det handlar om Pär Lagerkvists Gäst hos verkligheten. Noha läser den snabbt, och konstaterar lakoniskt att han inte lärde sig ett dugg av den. Vad är det för mening att läsa sådant, frågar han retoriskt.

Ändå är det just som en gäst hos verkligheten som man måste betrakta huvudpersonen i Sami Saids berättelse. Det finns även andra överensstämmelser med Lagerkvists roman, exempelvis relationen till den stränge och religiöse fadern och de halvhjärtade försöken att finna en identitet utanför familjens råmärken.

För så är det. Noha har vuxit upp i en familj där det är fadern som ständigt kontrollerat barnens liv, trots att de kom till Sverige som små och nu behärskar både det svenska språket och de delar av den svenska populärkulturen som kommit till dem via tv och skolgårdar. Det gör att Noha, och hans yngre bror och syster, på gott och ont haft en skyddad tillvaro, där det är fadern som bestämt vad de ska göra och vilka de ska leka med.

Det är ett liv, kan man säga, präglat av rädsla för det främmande svenska samhället. När nu Noha i romanens början flyttar från Göteborg till Linköping, där han ska studera religionsvetenskap, innebär det att kasta sig huvudstupa ut i en okänd tillvaro.

Det är ett lysande grepp som Sami Said valt för sin berättelse. Förutom Lagerkvists roman är det en berättarteknik man känner igen från Dostojevskijs Idioten. Det innebär att huvudpersonen betraktar omgivningens ritualer och beteende med barnets friska och oförfalskade blick. Fast i Nohas fall tillkommer även en rädsla för lössläppta kvinnor, naken hud och osunt syndigt leverne.

Till en början försöker han isolera sig i sitt rum i studentkorridoren. För att bevara traditionerna hemifrån undviker han att besöka korridorens kök när det finns risk att någon annan uppehåller sig där, och när det blir dags för korridorfest placerar han sig bokstavligen i ett hörn tills han får chansen att på nytt slinka in på sitt rum.

Kanske är det hans hemlighetsfulla otillgänglighet som gör att ett par personer ändå intresserar sig för honom. Den ene är Fredrik, som så småningom av skäl som förblir outgrundliga konverterar till islam och byter namn till Abdul, och dessutom blir mer religiös än vad Noha någonsin varit. Och så är det Anna, detta irriterande energiknippe som ständigt försöker få honom med sig på musikklubbar, spela brädspel, lyssna på ny musik och till sist förföra honom.

I mötet med Fredrik och Anna, och kamraterna i studentkorridoren, får läsaren via Nohas ogrumlade blick i en skrattspegel syn på de sällsamma saker som karaktäriserar vårt svenska samhälles seder och bruk.

Saids roman är emellertid mer än en humoristisk berättelse. Det finns en tragisk dimension i den unge huvudpersonens uppfattning om omöjligheten i att förena de två kulturer han lever i; familjens muslimska, eritreanska arv och det svenska sekulariserade samhället. Det är den avgrundsdjupa klyftan mellan de två kulturerna som gör honom både stum och handlingsförlamad.

Ett steg på vägen till en försoning mellan kulturerna påbörjas när Noha tillsammans med sin far och bror återvänder till Eritrea under några veckor. Där upptäcker han att fadern inte alltid varit den stränge och gudfruktige patriark han framstått som i Sverige. En faster avslöjar att Nohas far i sin ungdom varit en ung långhårig rebell, ständigt upptagen av både flickor och rockmusik, och Noha hittar till och med faderns gamla samling av vinylskivor. Kulturerna är kanske inte så oförenliga trots allt, och så kan han ju inte sluta att tänka på Anna

Väldigt sällan fin är helt enkelt en träffsäker, allmängiltig och tänkvärd skildring av hur det är att försöka bli något annat än en gäst i verkligheten.

Anders Öhman