En ordlös men nyansrik Fröken Julie på en expanderande scenyta bjuder Tyst Teater på när de greppar Strindbergs klassiker med huvudfokus på konflikten mellan form och innehåll.

Teater

Fröken Julie
Manus: August Strindberg
Regi: Bernard Cauchard
Dramaturgi: Anders Duus
Scenografi och kostym: Märta Fallenius
Medverkande: Mette Marqvardsen, Juli af Klintberg och Robert Fransson
Riksteatern/Tyst Teater
Sagateatern

Med Strindberg som projektionsyta för dagsaktuella samtal under ett års tid tycker man att en del borde kunna bli sagt – dock, när märkesåret går in på sitt sista kvartal kan konstateras att både mera blodfyllda debatter liksom fördjupande samtal i gigantens spegling har varit få. En hel del fina konstnärliga tolkningar har dock kunnat ses med god verkshöjd om än inte alltid i direkt dialog med självaste August.

När Riksteaterns Tyst Teater plockar upp Fröken Julie, 30 år efter sin första uppsättning av dramat, är det med en uppsättning som genom tidstypisk scenografi och kostym väljer ett hövligt men formellt tilltal till originalverket, men som inom de klassiska ramarna fyller verket med flera lager av moment som både inbördes och gentemot ursprungsdramat tänjer och prövar sitt uttryck och hållbarheten i dess gränser.

Den som tar sig an Fröken Julie (som det omtalas, ständigt någon ensemble någonstans i världen) behöver i gestaltningen förhålla sig till hur de olika krafterna ska balanseras mot varandra, besluta sig för vilken konflikt som är viktigast – eller, om man väljer att låta frågan förbli öppen – säkerställa en hög spänning mellan krafterna verket igenom; mellan klass, kön, drift och kontroll.

I Tyst Teaters tolkning av verket har man dock valt en helt annan väg. I stället för att låta dramats inskrivna konflikter utgöra drivet framåt, finns energin i verket i spänningsfältet mellan form och innehåll. Ett manus nedskalat till att omfatta endast en bråkdel av originalet, framförda på teckenspråk, är i föreställningen inflätat i en effektfull koreografi som låter förvecklingarna i spelet mellan Julie och Jean slungas mellan å ena sidan det psykologiska dramats finlir och små nyanser och å andra sidan ett medvetet överspel som reducerar sig själv till blott strikt estetik.

Detta är ett smart grepp av regissören Bernard Cauchard, för i ett högt uppdrivet fysiskt agerande där koreografiska inslag får verka också i egen rätt, skapas en scenyta som har potential att expandera i många riktningar, mot både de moment där innehållet och där rörelsen får vara det som driver på. Här finns således flera chanser till att bygga ut undernivåerna i pjäsen – något skådespelarna också tar vara på.

Robert Fransson gör en återhållsamt explosiv Jean, där skärpan delvis ligger i den finstilta mimiken, men framför allt i de säkert utförda koreografierna. Juli af Klintberg är likaledes stabil som Kristin, i denna uppsättning i en traditionell rejäl version, utan den komplexitet som ofta byggs in i rollen. Men störst intryck gör Mette Marqvardsen som gör en fenomenal och halsbrytande resa av sin roll, där maskulinitet och femininitet, storhetsvansinne och förödmjukelse, förakt och åtrå, är starka krafter som utför brottningsmatcher inför öppen ridå i hennes Julie-gestaltning.

Tyst Teaters Fröken Julie är en uppsättning som växer efterhand och det krävs ett visst mått av aktiv attack för att som publik erövra nyanserna under den traditionella formen – detta grundkrav på publiken förstås ett kvalitetsmärke i sig.

Sara Meidell