Staffan Berg svarar Olof Kleberg: ”Den senaste i raden att presentera yttrandefrihet med undantag”

Apropå yttrandefrihet: visst är det fantastiskt vad denna rondellhund kan ställa till med. Eller Elisabeth Ohlsson Wallins nidbild av kungahuset.

Det är också väldigt intressant att vissa debattörer innehar den intellektuella förmågan att se på dessa nidbilder/satirer med helt olika glasögon.

I det första fallet tycker man att konstnären Vilks ska förstå att han trampar bokstavstroende muslimer på tårna och därmed måste stå ut med trakasserier, våld och hot om våld. I det andra fallet är det tvärtom. Konstnären Ohlsson Wallin kritiseras absolut ingenting. Inte ens med synpunkten om att det är en dålig eller halvdålig satir. Kungen, Silvia och Camilla Henemark, de ska helt enkelt stå ut med den satir/nidbild som publicerats.

Om man är överens om att bägge verken har skapat debatt, så blir det väldigt intressant att se hur man väljer argument efter behov.

Man kan ju tycka vad man vill om verken som konst, men det är ju ganska ointressant, eftersom det är en diskussion om yttrandefrihet.

Vilks sätter upp rondellhunden för att testa yttrandefriheten. Den efterföljande våldsspiralen visade ju att han hade rätt.

Man får inte förlöjliga vissa människor. De nöjer sig inte med att tycka att det är dålig satir, dålig konst. För att visa sitt missnöje är våldet ett medel för dessa och skapar därmed ett debattklimat av terror. Med självcensur som ett brev på posten. Det förrädiska med självcensur är att den inte syns, inte kan mätas.

Ohlsson Wallins nidbild däremot, är ganska enkel. Makten får tåla. Drottningen tvingas stå ut med vad pappan gjorde en gång i tiden. En sorts fördröjd arvssynd alltså.

Och Henemark ska bidra med sin tjugo år gamla nakenbild utan att ha blivit tillfrågad. Ohlsson Wallin tyckte inte det behövdes. Ställde Henemark upp då, så får hon ställa upp nu också, resonerade kanske Ohlsson Wallin.

Den senaste i raden att presentera ”yttrandefrihet med undantag” är Olof Kleberg i VK 10/10.

Olof Kleberg lyfte fram Åsa Linderborg och Per Wirtén som två debattörer att lyssna på. Han applåderade synpunkten att Vilks måste berätta om andemeningen med sitt konstverk. Brukar man kräva detta av konstnärer? Tror inte det.

Jag blev förvånad över att han inte citerade Göran Greider också, för då hade han fullkomnat hela nomenklaturan från yttersta vänstern. Jag trodde att Olof Kleberg var liberal uti fingerspetsarna, men där bedrog jag mig tydligen.

Dock, blir man varse, för här ser man vad den Politiska Korrektheten kan ställa till med. Det behövdes bara två mediokra konstverk för att inse detta.

Staffan Berg