Videoinstallationen The politics of colours av Monika Marklinger & Johan Waerndtger ger en bild av en svunnen tid, där alla förhoppningar om internationell förståelse läggs på tekniken. VK:s Nancy Bladfält saknar dokumentärens linjära berättande men uppskattar mångfalden av angreppssätt.

Konst

Monika Marklinger & Johan Waerndt:
The politics of colour
Vita kuben
Visas till 4 november

Andra delen av Maria Lantz filmsvit för Vita kuben har också gett namn åt hela programserien. Videoinstallationen The politics of colours av Monika Marklinger & Johan Waerndt tar avstamp i utvecklingen av färg-tv-systemet under 1950- och 1960-talet, samt det politiska spel som följde.

Bakgrunden är ett av Monika Marklingers tidigare konstprojekt med UV-färger. När effekten inte blev den önskade började hon undersöka tv- monitorers olika färgsystem och kom en intressant historia på spåret. I stället för att samarbeta, valde dåtidens makthavare att utveckla tre olika system, NTSC (ironiskt kallad never twice the same colour”) SECAM och PAL. Spridningsområdena var tydliga markörer av supermakternas positioner och koloniala intressen, ett slags revirpinkande som med tiden blev ohållbart. Man måste enas, och ett tal från 1966 av Erik Esping, chef för Consultive Committee on International Radio, visar vilken framtidstro man hyste för färg-tv, som enande teknik för kulturell samhörighet.

Verket består av tre delar, främst en film om standardiseringsprocessen, vars ljud ges i hörlurar. Till vänster visar en annan skärm en textutskrift av Erik Espings tal, vilket även hörs i högtalarna och till höger finns en liten monitor som dels visar färgkartor över de olika systemens utbredning, dels en snygg retrovinjett till färg-tv:ns lov. Tillsammans ger de en bild av en svunnen tid, där alla förhoppningar om internationell förståelse läggs på tekniken. Samma positiva tongångar som sedan hörts när mobiltelefonin och internet introducerats.

Som filmkritiker kan jag sakna det linjära berättandet men ännu mer dokumentärfilmen som anas bakom konstprojektet. Samtidigt ger videoinstallationen fler sidor av samma mynt och gör att man kan angripa historien från olika håll. Dock upplevs det lite rörigt i ett så litet rum som Vita kuben och de två hörlurarna räcker förstås inte till alla. Tur då att filmerna loopas, så att den tålmodlige får uppleva alla aspekter.

Kontrasten mellan den svartvita filmen och ämnet haltar lite lustigt, men utrymmet begränsar, att ta med de monitorer som använts under tidigare utställningar var inte möjligt. Retrovinjetten med färger via de olika systemen hade annars varit ypperlig för att visa de faktiska skillnaderna.

Nancy Bladfält