Pierre Martin: ”Snävare och vassare, inte lättsammare, är budskapet när det gäller forskning. Kulturministern, den som helst ville avskaffa ordet kultur, kanske borde snegla på forskningen.”

”Vi behöver kulturskapare i Sverige som tar större risker”, säger kulturministern i regeringens stora kulturproposition. Känns det inte igen? Nej, för det var dessvärre bara en travesti på det som utbildningsministern sa om forskningen i sitt utspel kring forskningspropositionen.

”Vi behöver fler forskare som tar större risker i sin forskning, ställer de svåra och utmanande frågorna, de som vågar misslyckas i jakten på det stora genombrottet. De som tänker ”outside the box”. (DN Debatt i torsdags)

Snävare och vassare, inte lättsammare, är budskapet när det gäller forskning. Kulturministern, den som helst ville avskaffa ordet kultur, kanske borde snegla på forskningen.

Kulturen i allmänhet kanske borde snegla lite på forskningen, istället för att lyda uppmaningen om att ägna sin energi åt entreprenörskap, marknadsföring och direktörskap.

För konstnären och vetenskapspersonen har ofta lika mycket gemensamt med varandra, som med andra yrkespersoner i samma läger, säg en geolog och en biokemist. Eller en musiker och en bildkonstnär. Och både musikern och biokemisten är ute efter samma sak, förkovran, experiment och excellens inom sitt skrå. Man lär sig grunderna ur boken, upprepar de klassiska experimenten, prövar sig fram bland mentorer. För att till slut, i bästa fall, åstadkomma något nytt och själv bli banbrytande. I värsta fallet blir det trevlig gubbrock. Men det räcker väl med egentligen med ett Creedence?

Chicagocellisten Fred Lonberg-Holm har funnits i både klassiska sammanhang och i experimentell frijazz. Som något av en gästforskare bland unga, särskilt begåvade svenska forskare, förlåt musiker, driver han kammarjazzgruppen Seval.

Jag nämnde dem redan för något år sedan när de skulle komma till jazzfestivalen och sedan dess har Sevalmonstret bara växt. I torsdags var de här igen med nytt, tätare och friare material från en ny skiva som även blir cd. Den förra bestämde den egensinnige skivbolagsdirektören (och basisten i bandet) att den bara skulle finnas på vinyl och på nätet.

Seval är inte på något sätt svårsmält, men det är allt annat än mainstream. Lonberg-Holm inleder med att säga att det vi kommer att höra bara är ”kvällens variationer av låtarna”, några helt andra versioner finns på skivan.

Häromveckan hyllade jag kammarmusiken för dess hållning att alla är solister. Precis det gäller för Seval. Utan att ha belägg för det, kan jag med ganska stor säkerhet säga att varken Lonberg-Holm eller någon av de övriga i gruppen, trumpetaren Emil Strandberg, basisten Patric Thorman, gitarristen David Stackenäs eller vokalisten Sofia Jernberg, skulle ge instruktioner till någon de andra. Tillit och kompetens blandat med frihet är enda vägen till de nya vassa uppfinningarna. I både forskning och kultur.

Seval är jazzens motsvarighet till spjutspetsforskning. Norge må satsa väldigt lite på forskning, men kulturen lever ett helt annat liv där än här och det kanske är därför som just Seval turnerar i Norge nästa år.

Mainstreamkultur behövs, precis som forskning måste göras populärvetenskapligt. Som en ingång. Men tänk efter nästa gång du hör någon gnälla på experiment eller kultursatsningar som till det yttre verkar galna. Oavsett om det är konst eller vetenskap. Utbildningsminister Björklund avslutar sin debattartikel med att han önskar sig ” ett system som främjar kvalitet, är framåtsyftande och ökar risktagandet i forskningen. Så skapar vi bättre förutsättningar för svensk forskning och större möjligheter att nå de stora genombrotten”

Hade jag varit kulturminister, hade jag varit stolt över de orden.