Poesi i fotografi

Den indiska fotografen Dayanita Singh tappade tron på fotojournalistiken och rörde sig mot den öppna fiktionens fält. På söndag öppnar Bildmuseet hösten med en ny utställning där hennes rörelse från bildjournalistik till bildpoesi speglas genom en omfattande presentation.

En fotografs äventyr – det är rubriken på utställningen som omfattar de senaste tolv årens produktion av Dayanita Singh, den New Delhi-baserade fotografen som på Bildmuseet får sin första stora presentation i Norden. Mängden verk, i tät hängning på Bildmuseets två översta plan, liksom det dryga decenneistora spann de omfattar, gör rörelsen mellan genrerna tydlig, menar Bildmuseichef Katarina Pierre.

- Jag har tidigare fascinerats av Danyanita Singh i samlingsutställningar med indisk samtidskonst, men det finns ett stort värde i att få hela bilden av hennes konstnärskap, särskilt då hon ständigt förflyttat sig mot nya fält. Dayanita Singh är en väldigt modig fotograf med oerhört hög integritet.

Efter studier vid prestigefotoskolan ICP i New York med målet att genom fotojournalistiken kunna påverka missförhållanden, arbetade Dayanita Singh en period inom dagspress. När hon insåg att makten att påverka var liten inom nyhetsjournalistiken bytte hon desillusionerad spår och efter att under en tid ha ägnat sig åt egna dokumentära projekt rörde hon sig vidare mot ett mera konstnärligt präglat uttryck och släppte in friare influenser, från litteratur och musik.

- Dayanita arbetar med verkligheten som roman och fiktion, förklarar Katarina Pierre, som ser släktskap med både Sune Jonsson, Christer Strömholm och Anders Petersen i Singhs uttryck och metod.

Urval ur totalt elva fotografiska serier presenteras på Bildmuseet, den tidigaste från 1990: projektet Myself Mona Ahmed, som pågick under tio år och följer Mona Ahmed, den indiska hijran – en indisk grupp av ett så kallat tredje kön, ofta kastrerade pojkar eller transsexuella, som lever bortom juridiskt skydd och anses stå i nära relation med den andliga världen. Serien som nära skildrar Mona och som presenterats i bokform där Mona själv bidrar med skriven text, markerar Singhs övergång från fotojournalistiskt arbete till dokumentär form.

- Projektet visar också hur Dayanita Singh förhåller sig till dem hon arbetar med, hon har alltid stor respekt för dem hon porträtterar – Mona krävde att de första bilderna Dayanita tog skulle förstördes, vilket hon också gjorde innan de senare etablerade en nära relation, förklarar Peter Nagy, Dayantia Singhs gallerist i New Delhi och på plats vid pressvisningen av utställningarna i veckan.

Kvinnoporträttserierna – Ladies of Calcutta och Bombay Portraits – är på samma vis brytpunkter i Singhs fotokarriär, då hon efter att ha skildrat fattigdom i sitt hemland inom fotojournalistiken, övergick till att vända blicken mot de urbana medelklassmiljöer hon själv vuxit upp i. Serierna visar vänner till familjen i inomhusmiljö, där de avporträtterade givits stor makt att själva påverka bilderna genom val av uttryck, miljö och kroppshållning.

- Detta var en väldigt medveten rörelse mot den egna klassen och bilderna fascinerar genom att både vara formella porträtt och snapshotbetonade, säger Peter Nagy.

I museets översta plan fortsätter porträtten i Allahabad series, men här får rumsinteriörerna berätta om mänsklig närvaro där faktiska människor saknas i bilderna. Här visas också ett bildspel av serien File Room, där glömska och minne är tema för undersökning genom fotografier av gamla arkiv, rum fulla med pappersbuntar, hyllplan med ting sparade för eftervärlden.

I den senaste serien House of Love, från förra året, samlas hela de senaste tio årens uttryck till ett. Två av seriens nio separata ”berättelser” visas på Bildmuseet – kluster av ett tjugotal fotografier i varje berättelse där för första gången svartvitt och färg möts och som också utgör den första presentationen i större skala av fotografi taget utanför Indiens gränser.

- Här ser vi det hon kallar fotofiktion och detta samlar allt som är angeläget i hennes konstnärskap, post-porträtten, spår av det fotojornalistiska, installation, landskapskonst – hur hon pusslar ihop en flytande öppen historia av verken, säger Peter Nagy.

Fiktiva grepp på verkligheten av helt annat slag bidrar serieskaparen Nanna Johansson med i den andra av de utställningar som öppnar i helgen. Med en uppmärksammad och hyllad produktion av samhällssatiriska serier bakom sig visar hon här prov på både tredimensionella verk och måleri.

En serie självporträtt bland annat, varav ett stort väggmålat verk där hon målar av sig själv i skepnad av ”ett elakt barn”, håller under pressvisningen av utställningarna på att installeras av Johansson som sedan 2006 punkterat populärkulturella stereotyper i serieform.

- Det var efter valet som jag plötsligt blev så less på samhället och jag ville svara på det – eftersom jag aldrig varit särskilt bra på att rita blev det serier. Det var befriande att hålla på med något man inte har någon aning om hur man gör.

Nanna Johanssons samlar och bearbetar politiska och mänskliga företeelser som fångar hennes uppmärksamhet i den form som faller sig lämplig för stunden – det kan ofta bli collage eller montage av klistermärken, en del klipp och klistra. Ett smakprov på det ges i form av ”Det vita blocket”, Nanna Johanssons skissbok som ställs ut och som också visas i bildspelsform.

Ett utdrag ur den kommande boken ingår också i utställningen, ett seriealbum om djur och natur med arbetsrubriken ”Naturen är ond”.

- Den handlar bland annat om djurrikets sämsta pojkvänner. Lejonet till exempel som är jävligt lat. Det är roligt att titta på naturen med mänsklig blick.

Sara Meidell