Trots att Solanas samhällsutopi i det stora hela skevar så är kritiken av patriarkatet i Scummanifestet stundtals helt briljant och fortfarande lika irriterande angelägen.
VK:s Ann Enström ser en uppviglande föreställning med frälsningstouch.

Teater

Scummanifestet
Av: Valerie Solanas
Översättare: Sara Stridsberg
Medverkande: Andrea Edwards
Regi, ljus och scenografi: Erik Holmström
Valhalla, Midgårdsskolan

”Det här är en ishacka i patriarkatets arsle” säger Valarie Solanas i det radikalfeministiska Scummanifestet från 1968. Där Scum står för Society for Cutting Up Men och som beroende på ingång kan tolkas någonstans mellan polerna mycket svart humor och bitsk samhällsagitation, vilken tillkännager kvinnans frigörelse genom det manliga könets utplåning.

Denna kontroversiella text har Turteatern från Stockholm valt att mer än 40 år senare riva av ord för ord i en uppsättning där kvinnor och män placeras mitt emot varandra på varsin läktare. Där kvinnorna ges företräde och fördelar, får komma in först, blir bjudna på vindruvor och godis. När männen väl får göra entré är det till applåder och hejarop från kvinnorna. För män är ju så vana att bli påhejade, vilket de nu blir obekvämt påminda om. Därefter riktas ett skarpt strålkastarljus rakt i deras ansikten. Varpå skådespelerskan Andrea Edwards handgripligen använder dem för att belysa de poänger om män som Solanas gör i det manifest som samtidigt förkunnas.

Mellan de två läktarna finns ett långsmalt scenutrymme som för tanken till de gator där Solanas en gång i en blandning mellan frenesi och förtvivlan mässade sitt manifest. På de gatorna härjar nu Edwards upp och ner. Till skillnad från Solanas på sin tid, får hon faktiskt gehör. Kvinnorna jublar stundtals, tjuter till, skrattar och fnissar. De rycks med i gemenskapen även om långt ifrån alla är med på noterna hela tiden. En kvinna gör en kupp mitt under föreställningen och går över till mansläktaren, då hon påstår sig vara en hen. Männen är överlag mer avvaktande, ler mellan varven, men intar mest en kontemplerande uppsyn.

Trots att Solanas samhällsutopi i det stora hela skevar så är kritiken av patriarkatet stundtals helt briljant och fortfarande lika irriterande angelägen. Faktum är att en stor del av kritiken är en genial lek med vad den västerländska kulturhistoriens stora tänkare har sagt om kvinnan. Vad dessa oemotsagda män i upphöjda maktpositioner har sagt om kvinnan säger Solanas med vissa variationer nu om mannen, något som väcker en storm av känslor på många håll.

Men Solanas riktar sig inte bara mot männen, hon riktar sig också mot stora delar av kvinnligheten. För även om Solanas brottas med en generaliseringsproblematik, där alla män tillsynes dras över en kam, så gäller inte detta överlag. Långt ifrån alla kvinnor platsar i Scum. Och långt ifrån alla män står i motsats till Scum. Scumkvinnan står i motsättning till pappas flicka, hon som spelar med patriarkatet och som utgör den stora mängden kvinnor.

När godisskålarna skickas runt bland kvinnorna i publiken blir jag utan, trots att Edwards är jättenoga med att betona att det är viktigt att dela med sig till varandra och att se till att alla får. Från att inledningsvis vara en föreställning som är riktad mot mannen och patriarkatet blir det efterhand en föreställning som minst lika mycket undersöker kvinnan, och det i hur Edwards låter engagera publiken.

Om det är något som jag gillar skarpt med Turteaterns föreställning så är det just hur man lyckas locka fram undertexter i Scum-manifestet genom hur man involverar publiken. Det är framför allt här som spelet hettar till och utmanar på det lite mer subtila planet.

Mot slutet av föreställningen springer Edwards med en filmkamera hack i häl ut på gatan för att fortsätta sitt brandtal för Scum. Anhängare sluter upp och följer sedan med in i teaterlokalen. I ett stort crescendo hissas Edwards iförd en gulddräkt upp mot höjder av jubel och lovsång.

Scummanifestet är en uppviglande föreställning med en frälsningstouch där Edwards lyser som av guld föreställningen igenom. Efter urpremiären på föreställningen, som ägde rum förra hösten, fullkomligt haglade hoten mot teatern, men inte minst mot Edwards. Hon säger i början av föreställningen till de män som har vågat sig dit att de är modiga. Det är hon som är modig.

Ann Enström