Mo Yans rötter i Shandongprovinsen är också det kinesiska folkets rötter. Oberörd av omvärldens krav lyckas årets Nobelpristagare beskriva såväl jordbrukaren som barnmorskan på sina egna premisser.

Namnet Mo Yan betyder ”Tala inte!”, och är en noga vald pseudonym av den kinesiske Nobelpristagaren: hans egen påminnelse till sig själv att frispråkighet inte uppskattas i det land han lever i.

När det stod klart att årets Nobelpris i litteratur tilldelas en bred kinesisk författare, hyllad även av den kinesiska regimen, uppstod förvirring i den litterära västvärlden. En författare som medverkar i en jubileumsutgåva av Mao Zedongs tal om litteratur får kanske räkna med kritik från väst, men ingen kännare av kinesisk litteratur skulle kalla honom partiförfattare.

— Han är en lojal kritiker skulle man kunna säga med ett motsägelsefullt uttryck. Han ställer upp på vissa saker medan han tar avstånd från andra, säger Göran Sommardal, kulturjournalist på Sveriges Radio och Kinaexpert.

Lägger på luren

När TT Spektra når Mo Yan på telefon i Kina vill han inte kommentera priset, utan lägger genast på luren. Klart är att han kommer till Stockholm till prisceremonin i december, och att det redan nu finns stora förväntningar på att han ska klargöra sin politiska hemvist.

Men med litteraturen i fokus träder en annan bild av författaren fram. Uppvuxen i de fattiga nordöstra delarna av Kina har Mo Yan aldrig övergett den kinesiska landsbygden, eller människan där. Hans originalspråk är ofta färgat av den lokala Shandongdialekten, och han har beskrivits som ”en ovanligt litterärt begåvad bondson”, utan högre utbildning sedan han redan som tonåring tog värvning i armén.

Med sina bondeskildringar åstadkom Mo Yan något nytt, jorden och människorna var skitiga precis som i verkligheten. Hans sätt att använda sig av sagor och legender har även det givit honom en folklig förankring – ”en kinesisk Selma Lagerlöf”, kallar översättaren Anna Gustafsson Chen honom för.

— Tidigare har ju Akademien givit priset till författare som är bra på finliret. Mo Yan är en historieberättare, säger hon.

Kritik lyser igenom

I böckerna lyser också tidvis en kritisk hållning till regimen igenom. I sin senaste roman, ”Wa” (ungefär ”Grodor” på svenska), tar han upp Kinas kontroversiella barnbegränsningspolitik utifrån barnmorskans perspektiv, när hon konfronteras med påtvingade sena aborter och steriliseringar. I ”Vitlöksballaderna” ligger det nära till hands att jämföra romanens bondeuppror med massakern på Himmelska fridens torg 1989, berättar litteraturkritikern Jan Karlsson.

— Hans senaste översatta roman ”Ximen Nao och hans sju liv” är en väldigt kritisk skildring av revolutionen från 1950-talet och framåt.

Den är också ett tydligt exempel på en blandning av realism och saga som givit upphov till jämförelser med exempelvis Gabriel García Márquez; hallucinatorisk realism kallar Svenska akademin det för i sin motivering. I en intervju med den litterära tidskriften Granta håller Mo Yan med om att den magiska, eller hallucinatoriska, realismen har betydelse för hans konstnärliga frihet. För honom ett sätt att uttrycka kritik utan att hänfalla till polemik.

— Ja, verkligen, säger han och fortsätter:

— I själva verket tror jag att dessa begränsningar, censuren, är av stort värde för den litterära skaparförmågan.