Nyligen tillsatte regeringen en utredning med syftet att kartlägga och analysera frågor som rör män och jämställdhet. I ett pressmeddelande konstaterar ansvarig minister Nyamko Sabuni att jämställdhetspolitiken under lång tid har fokuserat på kvinnor, att det varit rätt men att det nu är dags att involvera killar och män. Jag undrar i mitt stilla sinne om regeringen glömt bort att jämställdhetspolitiken förmodligen är det enda politikområde som faktiskt handlat explicit om män. Att den neutralisering av män i termer av medborgare eller individer som förekommer inom de flesta andra politikområden är något som jämställdhetspolitiken har benämnt och problematiserat.

I pressmeddelandet säger man vidare att vi inte vet ” tillräckligt om hur ökad jämställdhet när det gäller utbildning och föräldraskap har påverkat mäns livssituation eller hur bristande jämställdhet påverkar män.” Några dagar senare, i en debattartikel i Svenska Dagbladet, visar en grupp genusforskare med professor Jeff Hearn i spetsen på hur mycket sådan kunskap det redan finns inom det forskningsfält som brukar kallas för maskulinitetsforskning.

Förutom att det är problematiskt att regeringen inte verkar ha vetskap om att den kunskap man efterfrågar redan finns får dessa skrivningar också en annan effekt.

Det verkar som man menar att män drabbas av jämställdhet. Jämställdhet blir något som ligger utanför män, något som också kan missgynna män. Kanske är det jämställdhetens fel att, som man skriver i pressmeddelandet, pojkar har sämre betyg än flickor och att män dör tidigare än kvinnor? Snubblande nära ligger tolkningen att jämställdhet gynnar kvinnor på mäns bekostnad.

Kan kvinnor drabbas av jämställdheten? Fast tanken att regeringen skulle tillsätta en utredning om kvinnor och jämställdhet känns väldigt långsökt. Frågan är vad män och kanske även kvinnor anses drabbade av. Rättvisa?

Det är självklart att enskilda individer, också män, drabbas av maktrelationer i samhället. Att även mäns överordnade position som grupp i samhället exempelvis för med sig krav på anpassning till vissa former av maskulinitet. Samtidigt krävs en analys av könade maktrelationer för att förstå varför jämställdhetspolitik överhuvudtaget är nödvändig. En maktanalys som problematiserar mäns privilegier, precis som andra maktanalyser problematiserar överklassens eller de vitas privilegier.

Antal och makt är inte samma sak. Jämställdhetspolitiken blir inte rättvis för att vi satsar lika mycket resurser på män som på kvinnor. Snarare blir den tandlös och avpolitiserad.

Genom att formulera uppdraget på det sätt som regeringen gör förstärks föreställningen om jämställdhet som ett projekt som (orättfärdigt) gynnar kvinnor och det maktpolitiska problem som handlar om mäns priviligierade position i samhället försvinner. Och återigen blir jämställdhetspolitik ett sätt att återskapa de maktrelationer som man säger sig vilja upphäva.

Malin Rönnblom
statsvetare