Stort och smått i rasande tempo

Halsbrytande komiska händelser och ideliga byten av stilnivåer präglar César Airas snitsigt formgivna dragspelsroman uppdelad i tre delar. Tommy Sundin läser, men övertygas inte helt av författarens galna och egenartade texter.

Agentinaren César Aira, inte får han väl årets nobelpris? När detta skrivs är vinnaren inte presenterad, men jag kan satsa min sista sekin på att han kommer att desavoueras. Vargas Llosa belönades ju i förfjol, så Latinamerika får allt bida sin tid innan kontinenten på nytt kan komma i fråga, även om kommittén förstås blint förnekar geografiska hänsynstaganden.

Dessutom är Aira om möjligt mer produktiv än ständigt förbigångna Joyce Carol Oates. Minst två romaner om året lär det bli.

Förlaget Wahlström & Widstrand har nog ändå hoppats, eller så är det uttryck för mer långsiktigt tänkande när man nu ger ut tre kortromaner av Aira, sammanbundna i en sorts dragspelsvolym, nog så snitsig, men en horrör för biblioteken.

Fiktive César Aira behöver inte alls några pengar, för i inledningen av romanen Litteraturkonferensen löser han den fyra hundra år gamla gåtan Tråden i Macuto.

Med sitt speciella förstånd, inte stort men det för uppgiften adekvata, får han tråden att börja löpa och dra upp skattkistan den är fäst vid ur havsens djup. Därefter är Aira ekonomiskt oberoende. Månntro han har just nobelpriset i åtanke för denna satiriska symbolhändelse. Det gäller att inte försöka lösa knutarna, man bara kastar om dem med lätta fingrar.

César Aira må väl om någon betecknas som en postmodern författare. Han blandar stort och smått, högt och lågt om vartannat. ”Jag vet, vi leker att vi är i djungeln!” kan utropet lyda när en pågående barnlek dränerats på energi.

Airas romanestetik jämställs med lekens logik i förordet av Magnus William-Olsson, vilket försatte mig i initialt läsmotstånd. Ska nya historier ideligen påbörjas inom en och samma roman?

Nej, William-Olssons metafor fungerar inte fullt ut, åtminstone inte i föreliggande tre berättelser, för här håller sig faktiskt Aira nära nog konsekvent till franskklassicismens krav på tidens, platsens och handlingens enhet.

Men lekens ”icke-kausala narration” stämmer överens med Airas berättarmetod. Halsbrytande, komiska händelser inträffar utan tillstymmelse till förklaring. Ideliga byten av stilnivåer äger också rum, liksom inbromsningar för essäliknande betraktelser mitt i häftigt accelererande handlingsförlopp.

Romanfigurer utsätts för succesiva metamorfoser oftast i monstruös riktning. Så kan exempelvis ett äldre par mot slutet av berättelsen Nätterna i Flores, såväl ha bytt kön som blivit blinda brottslingar från att inledningsvis vara beskedliga utbärare av hämtpizzor nattetid.

Å andra sidan visar sig en obehaglig kortvuxen varelse, till hälften fladdermus till hälften papegoja, som oroande bryter in i handlingen med jämna mellanrum, i dramats upplösning helt enkelt vara en homosexuell dvärg till polisspion, försedd med papegojmask och iklädd en sexårings Batmankostym.

Mest sansad är berättelsen om autentiske1800-talskonstnären Johann Moritz Rugendas som i Alexander von Humboldts anda utforskar och tecknar olika fenomen på Pampas i Argentina. Vilsam som en historisk krönika löper skildringen, tills blixten plötsligt slår ned med grandiosa påföljder.

I Litteraturkonferensen finns ett reflekterande avsnitt om sättet författaren César Aira skriver på.

”Förenkla, mitt barn, förenkla!” lyder det eftersträvansvärda mantrat. Men sedan beklagar han sin vurm för att ständigt lägga till saker, episoder, personer och stycken som förgrenar sig och leder vidare tills allt blir ”en sorts surrealistisk rokoko”.

Kafka tillhör favoriterna och därifrån har han säkert hämtat förenklingsambitionerna, vilka han emellertid inte har minsta förmåga att leva upp till. Nej, Aira förhåller sig självständig till traditionen och når på så sätt en alldeles egen originalitet.

Originell visst, men är han då ”den störste latinamerikanen efter Bolaño”, som William-Olssons betyg lyder?

Boken 3 x César Aira gör mig inte helt övertygad. Kanske är det uttryck för en rigid litteratursyn när jag inte riktigt finner mig tillrätta bland alla tvära kast mellan stilar och genrer.

Många gånger tycks mig de tidigare omnämnda essäistiska avsnitten vara av stort intresse, men jag har liksom inte den rätta ron att ta till mig dem, när de slängs in mitt i de mest rafflande äventyrshistorier. De stör ivern att få veta hur allt kommer att sluta, blir hinder för det populärlitterära drivet.

Inte heller infinner sig lockelsen till tolkningsförsök av vad som kan tänkas ligga bakom de egenartade texterna. Allt tycks mig så galet och hastigt hopkommet att jag inte riktigt tilltror författaren dolda avsikter sprungna ur medvetandets undervåningar.

Ändå: när lampan släckts sent på natten efter avslutad Airaläsning fortsätter boken in i den sällsammaste av drömmar med ovanligt bisarra händelser.

Jag vistas i monumentala omständigheter med fickorna så proppfulla att Rut Hillarps glasögon, som hör till det jag hyser där, sönderfallit i alla sina beståndsdelar. Skalmar och glas helt intakta, dock. Poeten själv är spritt språngande galen och omhändertas av väldigt egendomliga individer.

Jag väcks av envist smattrande regn mot plåttaket och brummandet från en slö höstfluga. Det är min födelsedag och jag har begåvats med synopsis till en helt ny César Aira-roman!

TOMMY SUNDIN