Det är hög tid för en samhällelig och politisk kursändring för att bryta illavarslande tendenser till en avprofessionalisering av läraryrket. En kursändring där läraren erbjuds reella förutsättningar till delaktighet och inflytande för att kunna utöva sitt undervisningsuppdrag på vetenskaplig grund med hänvisning till beprövad erfarenhet och evidens.
Det skriver Carin Jonsson, lärare och forskare, fil dr – och verksam vid Språkstudier, Umeå universitet.

Torsdagen den fjärde oktober publicerades fyra texter i VK. Alla, men via olika ingångar, berör på ett eller annat sätt lärarens kompetens och yrkesroll.

De fyra bidragen visar att det är hög tid för en samhällelig och politisk kursändring för att bryta illavarslande tendenser till en avprofessionalisering av läraryrket.

En kursändring där läraren erbjuds reella förutsättningar till delaktighet och inflytande för att kunna utöva sitt undervisningsuppdrag på vetenskaplig grund med hänvisning till beprövad erfarenhet och evidens.

Skolpolitiker åker än en gång till Reggio Emilia för att, enligt VK:s rapportering, under fyra dagar ”samla kunskap” inom den pedagogiska inriktningen. Vidare är det tänkt att besöket ska ”ge kunskap” inför det fortsatta arbetet med att bygga en genusförskola. Besöket i Reggio kombineras med ett besök i Bologna för att inspirera till uppslag för hur för- och grundskoleverksamhet kan bidra i arbetet med Umeå som kulturhuvudstad.

Med hänvisning till vad jag läser tolkar jag att Umeå kommuns skolpolitiker tillbringar fyra dagar i Italien för att samla in värdefull kunskap som, oklart hur, ska komma Umeå kommuns skolor till gagn. Det kan tyckas märkligt att våra politiska huvudmän på mindre än en vecka har ambitionen att ge sig i kast med stora kunskapsområden som omfattar aktivitetspedagogik, teorier om delaktighet, makt och inflytande. Områden inom vilka det finns pedagogisk expertis på betydligt närmare håll.

Jag tänker på de pedagoger och lärare som arbetar inom Umeå kommun som vi från lärarutbildningen har haft förmånen att ha ett mycket gott samarbete med. Lärare som inte sällan av egen kraft fortsätter att kompetensutveckla sig på kvällar och helger.

Ett förslag till resenärerna när de ändå har bokat biljetterna till Reggio är att de passar på att, från en annan horisont, resonera om i vad mån de vill stödja och inspirera kommunens lärare till att vilja bli kvar och fortsättningsvis utvecklas i sin profession.

Hur kan exempelvis krav på evidens och vetenskaplig grund kombineras med beprövad erfarenhet i en riktad utbildningssatsning? Och vilka skulle beröras av en potentiell satsning, där syftet är att öka lärares egenförståelse om den vardagliga praktiken?

Den springande punkten är i vad mån våra huvudmän, rektorer och andra chefer vill ta chansen att öka undervisande lärares förståelse för den egna praktiken och emotse deras konstruktiva förslag på förändringar?

”Lärare nobbar jobbenkät” lyder en av förstasidesrubrikerna från den fjärde oktober. Rubriken syftar på kommunens medarbetarenkät som nobbas av lärare på grund av att ”ingenting händer”. Här anas ett nödläge. Lärarna som bojkottar enkäten har dragit i nödbromsen. Varför ska de fylla i en enkät år efter år när man inte åtgärdar problemen som resultaten visar?

Lärarnas svar på enkäten, att i själva verket inte vilja svara, avslöjar i sig ett alarmerande resultat. Ett resultat som lyfter och synliggör att lärarna misstror syftet med enkäten. Man torde behöva utgå från att det finns ett genuint och uppriktigt intresse från huvudmän, rektorer och andra chefer i ledningsfunktion att lämpligen ta lärarnas varningssignaler på allvar när det handlar om upplevd arbetsbelastning, kompetensutvecklingsbehov eller en önskan om fortsatt meritering inom läraryrket.

Här finns motiv för- och ett utmärkt tillfälle till analys. Här erbjuds våra skolledare en öppning där lärare vid kommande lämpliga fora får möjlighet att seriöst, uppbyggande och framåtsyftande komma till tals i enlighet med rimliga krav på makt och inflytande i det egna yrkesutövandet.

VK uppmärksammar innehållet i en nyskriven avhandling som lagts fram i dagarna. Studien fokuserar på lärares arbete med att skriva individuella utvecklingsplaner för sina elever i enlighet med krav på synliggörandet av den enskilda elevens lärande och kunskaper. Dessa skriftliga omdömen är offentliga handlingar vilket naturligtvis gör uppgiften särskilt delikat.

Vad ska sägas? Vad kan sägas? Luttrade lärare inser snabbt att även skolledning får tillgång till ett material som säger något om läraren och lärarens undervisning.

Vad ska sägas? Vad kan sägas? Det lär finnas någon som har sagt att tiden finns för att inte allt ska ske samtidigt. För lärare handlar det ofta om det omvända. Allt ska ske samtidigt! Detta trots att lärarens arbetsuppgifter redan är komplexa och tidskrävande.

Erbjuds reell tid för att möjliggöra nya pekande förändringar och att hantera dess konsekvenser? Hur fortgår exempelvis arbetet med implementering av den nya läroplanen? Hur kan läroplanstexten förstås med hänvisning till kunskapskrav och förväntningar på dokumentation och formativ bedömning.

Med besvikelse har lärarna tagit emot det nya läraravtalet. Ett fackligt lokalombud konstaterar på Ordet fritt i VK att lärarnas nya avtal ” inte räcker”.

Skribenten skriver om lärarnas villkor i termer av devalvering. Devalvering är som vi vet en ekonomisk värdeterm som handlar om nedskrivning av valuta. Det handlar då om en åtgärd som syftar till ökad konkurrenskraft. Vad gäller lärarnas löneutveckling handlar det snarare om en professions- degradering som stämplar en hel yrkeskår.

Men, eftersom det är politikerna, inte facken som sätter lönen så kan de fackliga företrädarna, förslagsvis med lite självrannsakan och ödmjukhet välja en ny ingång som samtidigt bäddar för argument inför kommande förhandlingar. Till exempel som att kraftfullt engagera sig i hanteringen av de försmädliga medarbetarenkäterna och konfrontera såväl politiker som skolledare med frågan: Nog borde det förstås ha blivit något mer än så.

Carin Jonsson