Vid Publicistklubbens möte i veckan stod hoten mot yttrandefriheten som rubrik. Olof Kleberg fanns på plats, liksom Martin Schibbye, Johan Persson och Lars Vilks, och konstaterar att det är en dramatisk skillnad mellan hot, små trassligheter, felsteg och trakasserier.

Är konstnären Lars Vilks en verklig kämpe för yttrandefrihet – eller driver han bara en antimuslimsk agenda? I varje diskussion om och med Lars Vilks hamnar hans agerande i centrum.

Så var det också i måndags kväll i Stockholm vid Publicistklubbens knökfulla möte högst upp i Kulturhuset. Ämnet var hoten mot yttrandefriheten. Det finns hot och det finns små trassligheter, felsteg och trakasserier. Skillnaden är dramatisk.

Oavsiktligt kom detta tydligt fram under PK-kvällen. Den inleddes nämligen med att Etiopiensvenskarna Martin Schibbye och Johan Persson fick Anna Politkovskaja-priset (nästan på dagen sex år efter att hon mördades i Moskva). De har upplevt hot, skenavrättning och fjorton månader i fängelse för ett försök att få fram sanningen om oljeutvinningen i Ogaden.

Inte underligt att de knappt ville kommentera hoten mot Vilks och konstnären Marianne Lindberg de Geers försök till parallell: Vilks lever också i ett fängelse!

Självklart är det mycket allvarligt att Lars Vilks måste ha ständig polisbevakning och att han utsatts för attentat.

Hans påstådda kamp för yttrandefrihet bygger på idén om provokation som ett medel för att skapa debatt. Han verkar nyfiken på att se vilka reaktioner som kan uppstå.

- Konstens villkor är att framkalla negativa känslor.

Martin Schibbyes och Johan Perssons drivkraft var att få fram fakta, en sanning. De är journalister.

Lars Vilks däremot är konstnär. Det är förstås en avgörande skillnad. Men Vilks undviker att säga vad han vill med sin konst, sitt ”processverk” som han kallar det, som pågått sedan han 2007 skapade sin rondellhund med Muhammedhuvud. Det är betraktaren som ska avgöra vad konstverket vill säga:

- Journalisten kan säga: handla så. Det är inte min uppgift som konstnär.

Bortsett från att ”handla så” inte ingår i nyhetsjournalistens uppgift så är Lars Vilks undflyende inte acceptabelt.

För en gångs skull kan jag helhjärtat instämma i Aftonbladets Åsa Linderborgs hållning i debatten. Självfallet ska Lars Vilks ha sin konstnärliga frihet att skapa vad han vill, menade hon, men han måste också deklarera sina syften. Du har en outtalad agenda och den är antimuslimsk:

- Din rondellhund pinkar ner alla muslimer!

Den anklagelsen ville Vilks inte alls ta åt sig. Allt han gör nu ingår i hans processkonst, så även debatten på Publicistklubben. Liksom hans deltagande i den kontroversiella antimuslimska Sion-konferensen i New York nyligen. Att han får stöd av kända rasister och av sverigedemokrater berör honom inte, påstår han, sådant ingår också i processverket.

- Men vilken egen bedömning gör du av Sion-konferensen?, undrade Per Wirtén, en annan debattdeltagare.

- Den spar jag till redovisningen av mitt projekt, kom det undvikande svaret.

Vilks berömmer sig av att gå in i områden som är oexploaterade. I själva verket rotar han i traditionella, fördomsfulla föreställningar.

OLOF KLEBERG