Redaktören Erik Jonssons svar på recensionen av senaste utgåvan av tidskriften Provins.

I lördagens VK avsätter Anne Brügge närmare 2000 tecken till att misskreditera min essä om den västerbottniske diktaren Lennart Marklund (1928-1974) som publicerades i det senaste numret av Provins. Avsikten med detta är en smula oklar. Särskilt eftersom Brügge börjar med att kalla texten intressant, och avslutar med att tala om en poet värd att återupptäckas. Däremellan gör dock texten sak av att jag vid något tillfälle skriver ”folkskola” istället för ”folkhögskola”, den plockar upp korrfel, samt utmynnar i en mängd egna iakttagelser som hon menar borde ha tagits i beaktande.

Jag reagerar främst mot det senare. I synnerhet är jag skeptisk till skribentens försök att framhålla Comte de Lautréamont, eller Isidore Ducasse (hans efternamn stavas just så), som en mer namnkunnig diktare än han var vid tiden för Marklunds debutsamling Elden och tystnaden (1961). Brügge tycks mena att det är fel att låta Marklunds tidiga Ducassereferens vittna om en för tiden bildad och udda människa.

Som argument lyfter hon fram Ekelöfs översatta utdrag ur Ducasses Maldorors sånger, från 1933, som om den vore allmänt tankegods. Dessa ingick i tidskriften Spektrums utgivning, i form av ett häftat temanummer om fransk surrealism, och utkom i en liten upplaga (där f ö Greta Knutson-Tzara tackas för hjälpen med sex översättningar – vilket Brügge menar att Ekelöf struntat i att skriva ut). Först 1962 gavs texterna ut i inbundet format på Folket i bilds förlag – alltså efter att Marklund debuterat. Spektrums utgivning kan knappast anses ha varit lättillgänglig.

Det korta Ducasseutdraget presenteras heller inte som någon ”surrealismens grundtext” (Brügge) vid denna tid, varför jag tycker det är just anmärkningsvärt – och bildat – att en poet från Norsjö citerar ur det franska originalet redan 1961.

Av någon anledning väljer Brügge också att hänvisa till ett inlägg på min sedan länge insomnade blogg. Av hennes passage syns det som jag föreslår att Ducasseöversättaren Elias Wraak är densamme som mannen bakom pseudonymen Nikanor Teratologen. Jag är personligt bekant med dem båda, och vill i sammanhanget fastslå att det rör sig om olika personer. Därtill har Wraak bistått mig i arbetet med Marklund. Vederbörande, som anses vara Sveriges främste Ducassekännare, överraskades också av Norsjödiktarens unika förtrogenhet med den franske författaren.

Avslutningsvis vidhåller jag att det är förvånande att Marklunds tidskrift främst recenserades i religiös press, även om Brügge tycker annorlunda. I ett brev, daterat 24 augusti 1971, skriver Marklund till Proprius förlagschef Jakob Boethïus: ”När det gäller distribution ur kritisk synpunkt tycker jag nog att recensionsexemplar bör fördelas på följande sätt: alla stora drakar bör ha ett exemplar. I Norrland bör täckningen vara hundraprocentig … Stockholmsområdet och Göteborgsområdet bör täckas fullständigt. Även Malmöräjongen … Fackföreningsrörelsens tidskrifter vill jag gärna ge ett exemplar åt”.

Trots att Marklund talar om en stor mängd utskick är det ingen av de nämnda dagstidningarna som väljer att plocka upp hans bok. Diktaren Lennart Marklund är smärtsamt apart och sorgligt bortglömd, precis som Isidore Ducasse en gång var. Detta har jag försökt framhålla i min essä.

Erik Jonsson
Redaktör för Provins och recensent i Västerbottens-Kuriren