Idehistorikerna Anders Ekström och Sverker Sörlin kritiserar sitt eget skrå i en ny bok där nyordning efterlyses inom humanioran för att säkra dess ställning i ett förändrat samhälle.

Böcker

Anders Ekström
Sverker Sörlin
Alltings mått. Humanistisk kunskap i framtidens samhälle
Norstedts

Svenska humanister vet inte riktigt vad de vill. Deras kunskaper har ingen tydlig riktning och märks därför inte som någon betydelsefull samhällskraft.

Det är professorerna Anders Ekström och Sverker Sörlin som ser så bistert på det kollektiv de själva tillhör. Båda är idéhistoriker som länge funderat över den humanistiska bildningens och forskningens framtid. Med humanister menas här personer som yrkesmässigt ägnar sig åt ”humaniora”, det vill säga kulturprodukter som filosofi, historia, språk, litteratur, konst och liknande.

På universiteten organiseras av tradition forskningen och utbildningen i stora ämnesgrupper, ”fakulteter”. Umeå universitet har fyra sådana, för humaniora, samhällsvetenskap, medicin samt teknik och naturvetenskap. Fakulteter är uttryck för tanken att studieobjektens olika karaktär kräver olika slag av forsknings- och lärarexpertis. Att forska bra är svårt.

Det behövs kollegiala expertgemenskaper, konstruktivt kritiska subkulturer, för att metoder och frågeställningar ska utvecklas väl. Ungefär så brukar man se på saken.

För Ekström och Sörlin tycks dock den idén alltför mossig.

Enligt dem står samhället inför så komplexa och stora utmaningar att ett nytt slags ämnesövergripande samverkan är nödvändig. De traditionella organisationsformerna framställs som skröpliga i sin ålderdomlighet. Fakulteterna beskrivs rentav som ”organisatoriska spöken med anor i medeltiden” och de akademiska ämnena som ”hungriga alfer” som väntar på ”att någon ny liten köttbit från årets budget ska ramla ner på deras bord så att man kan göra allt man gjorde förra året plus lite mer av samma sak.”

I den nyordning som behövs måste humanistisk kunskap få en betydligt mera framskjuten plats än för närvarande. Det är just humanisterna som har nycklarna till den av hela samhället efterfrågade ekologiska, ekonomiska och sociala ”hållbarheten”, tycks författarna mena.

De hänvisar entusiastiskt till en bejublad föreläsning om saken på den internationella humanistkongressen i Vancouver 2008. Humanisternas speciella roll hänger ihop med att det just är de som kan ta ansvaret för att människan får vara alltings mått. Därav bokens titel, som ju blinkar över årtusendena till sofisten Protagoras.

Precis hur humanisternas nya uppdrag ska förverkligas ger boken inte någon riktigt konkret anvisning om, bortsett förstås ifrån att humaniora bör tilldelas en ökad andel av de ekonomiska resurserna. Trosvissheten och glöden för saken är desto större. Lysande utsikter hägrar för ett alltför länge alltför osynliggjort humanistkollektiv med låg självkänsla. Författarnas förhoppning är att de hittills så svagt artikulerade humanisterna nu ska ta sig samman för att bli den samhällsnyttiga kraft som man har förutsättningar till. Hjälp efterlyses hos universitetens ledningar, som måste klara av att ”formulera sina framtidsidéer klokt och integrerat.”

Författarna inser förstås att deras synpunkter inte framstår som helt igenom övertygande för alla. En och annan misstänker nog att just relativism i Protagoras anda kan ha inverkat negativt på tilltron till viss akademisk verksamhet under de senaste decennierna. Någon kan kanske också undra varför inget sägs om den på sin tid så uppmärksammade Tema-institutionen i Linköping, eller om tvärvetenskapliga Forskningsrådsnämnden, båda högst konkreta pionjärförsök att formera samverkan över traditionella ämnesgränser.

På ett övergripande plan kan författarna räkna med bred sympati, inte bara från professionella humanister av deras eget kynne. Det gäller deras klara kritik av den nu förhärskande ekonomismens och alltför ytliga nyttoretorikens inflytande på akademisk kultur och samhällslivet i stort.

Inge-Bert Täljedal