Nya skivor av Miss Li, Kiss, Ellie Goulding och Västerbottens Eberhard KCCH synas i sömmarna i onsdagens VK.

 

Miss Li – Tangerine dream

National

Betyg: 4

Hon är ohejdad, Miss Li. En sån som förmedlar känslan av lekfullhet och är allt annat än ängslig.

Det sjätte albumet är inget undantag, återigen levererar hon personlig pop med hög hitfaktor och en osviklig känsla för melodier där stämningsfulla stråkar och schyst blås förgyller.

Banne mig har inte samtliga tio spår på Tangerine dream något som tilltalar mig. Efter avslutad lyssning under bussfärden struttar jag fram i tillvaron hummande på Plastic faces med fingrarna knäppande som småkastanjetter – ett av de bästa betyg en platta kan få.

Erica Sjöström Pontusson

 

Ellie Goulding – Halcyon

Polydor

Betyg: 3

Den brittiska singer-songwritern Ellie Goulding gör en mix av skör men samtidigt storslagen, vokalburen arenapop á la Florence + the machine och blytung dansgolvselectro. Tänk Coldplay möter September.

Resultatet på detta Gouldings andra album är både medryckande och berörande. Med lite större variation och vassare låtskrivande hade Halcyon varit en fullträff.

Evelina Burström

 

Kiss – Monster

Universal

Betyg: 2

Kanske måste man vara Kiss-fan för att förstå. Kanske måste man ha dyrkat Alive II och Destroyer och älskat bandet förbehållslöst, för jag har svårt att tro att denna skiva, den tjugonde i ordningen för bandet, skulle ha genererat speciellt mycket uppmärksamhet om den släppts av ett nytt band. Produktionen är så klart skitsnygg och instrumenten hanteras prickfritt (tack Protools) men jag har svårt att hitta så många bra låtar. I likhet med Van Halens senaste är det habilt men inget sticker egentligen ut. Skillnaden är att Kiss har bättre sångare.

Johan Paulin

 

Eberhard KCCH & Drrocks – Hypotesen

Varma Händer

Betyg: 4

Flurkmarks hiphopakt Eberhard KCCH:s debut är fylld med samplingar av röster och toner från ett allmoge- och folkhemssverige.

Det är en lågmäld kontrast mellan nu och då. Beatsen är skrapiga, djupt rytmiska vaggvisor vars tematiska kollisioner är som om en tidig Method Man möter Povel Ramel.

Ibland blir det lite väl sömnigt tempo, som i låten De vante. Men det vägs upp av mer framträdande låtar som Loffe och Sparkvagabonden.

Hypotesen är en skönt lunkande, genuint norrländsk skiva som värmer på bra i en stressfylld nutid.

Carl Ahlström