Partiprogram skriver de flesta partier nya varianter av. Mer eller mindre regelbundet. Det är naturligt och kanske till och med bra för demokratin.

Visst är de nya programmen verkligen nya. ÄndÃ¥ brukar det finnas en rätt tydlig trÃ¥d kvar frÃ¥n tydligare upplagor. Röd, orange, blÃ¥ – eller vad det nu handlar om för färg. Det gÃ¥r, med lite god vilja i vart fall, att spÃ¥ra de nya triangulerade moderata programskrifterna till sina konservativa rötter.

Så är inte riktigt fallet med det programförslag som sedan några veckor finns på Miljöpartiets hemsida. Som alla är inbjuda att tycka till om och som partikongressen i slutet av maj nästa år ska ta slutgiltig ställning till. Det är i viktiga hänseenden (om än inte till hundra procent) riktigt nytt, spåren till vad som varit är diffusa.

En rätt intressant fråga är hur de gamla militanta maskrosveteranerna, grundarna, och gräsrötterna i partiet reagerar på det liggande programförslaget? Alldeles oavsett hur mycket som kommer att finns kvar av detta när kongressen till sist röstar.

Missförstå mig rätt. Jag tycker det är ett ganska spännande och förnuftigt förslag programkommittén lagt efter ett och ett halvt års arbete.

Det är pÃ¥ mÃ¥nga sätt realistiskt, kanske även en naturlig förändring med tanke pÃ¥ att allt fler MP-politiker nu är med och tvingas ta ansvar i kommuner och landsting. Därtill speglar förslaget den rätt remarkabla förändring bland partiets sympatisörer som ägt rum under senare Ã¥r – där tonvikten numera ligger pÃ¥ storstadens väljare, inte pÃ¥ skäggiga civilisationskritiker i allmänhet, pÃ¥ jakt efter det alternativa samhället.

Grundarna har förstÃ¥s inte vetorätt. Men det var i mÃ¥ngt och mycket framväxten av ett nejsägande anti-parti som gav kraft; nej till EU, nej till ekonomisk tillväxt, nej till försvar, nej till trÃ¥kiga jobb (och ja till friÃ¥r och medborgarlön), nej till ränta – och sÃ¥ vidare.

Det här är krav som inte finns med i det nya programförslaget (men som fanns med i det förra från 2005). Nu handlar det om breddning på områden som skola (där numera betygen bejakas) och ekonomi (det kreativa näringslivet och marknaden ses som nyckel att lösa många problem). Diskussioner om justeringar i gällande pensionssystem förs, förslaget ser fördelar med EU på många områden. Inte minst är tonen inriktad på samarbete med andra.

Helt märkligt eller överraskande är det inte att partirävar som Birger Schlaug ser ”massiva ordflöden” där ”motsättningarna stÃ¥r som spön i backen”. Gröna tankesmedjan Cogito vill se positiva tecken men ironierna över olika formuleringar är ändÃ¥ betydligt mer frekventa.

Att pronomenet ”hen” gjort sitt intÃ¥g i programförslaget är förstÃ¥s en mindre frÃ¥ga. Kanske är det ett utslag av en uppriktig önskan att förmedla en bild av ett parti som är feministiskt och intresserar sig uppriktigt den här sortens problematik. Men kanske är det ocksÃ¥ ett sätt att försöka behÃ¥lla en identitet, en slags kulturradikal profil – det har tidigare funnits önskemÃ¥l om könsneutrala skrivningar i programmet.

Partiledningen vill alltså modernisera rejält, mer dogmatiska veteraner protesterar. Diskussionen under vintern lär visa vartåt det lutar. En gissning är att modernisterna segrar.

Utgången lär påverka förutsättningarna för samarbete i svensk politik framöver. Programförslaget gör i vart fall ett samarbete mellan Alliansen, eller delar av den, och Miljöpartiet mer realistiskt/möjligt.

Mats Olofsson
debattredaktör