Stadskärna är till stora delar är förödd. Umeå är i stora stycken en ful stad och det beror uteslutande på de vettlösa rivningsåtgärder som tillåtits ske i stadens centrala delar. Det är angeläget att den omdaning som ska ske av Umeås centrum bidrar till att läget förbättras. Det helt i sin ordning att bygga höga hus och förtäta staden. Kontraster mellan gammalt och nytt, och byggnader av olika utförande, har ett värde i sig. Men förändringen måste ske planerat och genomtänkt.
Det skriver Olof Robert Johnson, Umeå.

En påtaglig följd av det andra världskriget – visserligen försumbar i förhållande till det omätliga mänskliga lidande som kriget orsakade – var att de bomber som föll, för alltid utraderade en stor del av den byggnadskultur som under århundradena hade format Europas städer.

Som bekant undkom vi bomberna i vårt land och välfärdsbygget sköt efter kriget fart till gagn för alla. Men på 1960-talet hände något.

Politikerna, i de flesta fall, om än inte undantagslöst, företrädare för Socialdemokraterna, eftersom de oftast hade makten, släppte loss marknadskrafterna som med ursinnig energi kastade sig över våra stadskärnor. Man rev utan pardon och nådde närapå samma resultat som bomberna hade gjort ett par decennier tidigare i det övriga Europa.

På många håll i landet stod anledningen till rivningsvågen att finna i en överenskommelse mellan de styrande politikerna och kooperationens företrädare om att skapa utrymme för önskade ”Domusbunkrar” med tillhörande parkeringsplatser.

Det ska dock anmärkas att i Umeå byggdes Domusvaruhuset redan på 1950-talets slut då kooperationen ännu tog hänsyn till estetiska värden. Det hus som nu inrymmer Victoriagallerian är därför en vacker byggnad som väl representerar sin epok.

Skälet till att det senare likväl revs urskillningslöst även i Umeå är författaren till denna insändare inte klar över. Hur kunde det ske? Vem vet det? Kanske någon central aktör under den aktuella perioden, alternativt någon annan person med insikter i frågan, kan förklara det, eller åtminstone kasta lite ljus över frågeställningen?

Om så är fallet vore det intressant att ta del av sådana synpunkter.

Den ena sidan av saken är således att det revs utan hejd, medan den andra sidan av samma sak är att de vackra hus som revs, nästan inte i något fall ersattes av byggnader med motsvarande arkitektoniskt och estetiskt värde.

Bara några exempel: Renmarkstorget omgärdades före rivningsvågen av flera vackra träbyggnader och torget gav som helhet ett luftigt och harmoniskt intryck. Man ställer sig gärna frågan om det finns någon enda människa i denna stad som tycker att Renmarkstorget i sitt nuvarande skick, särskilt när uteserveringarna stängs efter sommaren, är upplyftande att skåda?

Ett annat enskilt exempel är det så kallade Saedénska huset, ett gediget och mycket vackert stenhus, som stod i korsningen mellan Kungsgatan och Rådhusesplanaden där nu det nya galleriabygget pågår. Ytterligare ett enskilt exempel är Åkerblomska huset, den mycket speciella träbyggnad som inrymde Åkerbloms bokhandel, och som stod på ungefär samma plats som det helt intetsägande hus som bokhandeln nu är inrymd i.

Ett tredje enskilt exempel är det så kallade Bolagshuset. Här ska i sanningens namn sägas att det hus som ersatt Bolagshuset, det så kallade Valandhuset, där Buketten med flera butiker är inrymda, håller hög kvalitet såväl arkitektoniskt som materialmässigt. Felet är bara att det borde byggts på annan plats så att Bolagshuset inte hade behövt stryka på foten.

Den stadsdel som benämns ”Öst på stan” klarade sig glädjande nog någorlunda oskadd under rivningsvågen; förmodligen på grund av att det inte fanns så mycket pengar att tjäna på att riva där. I de fall så ändå har skett har emellertid i många fall de hus som rivits ersatts av billiga skräpbyggnader som kontrasterar illa mot den omgivande bebyggelsen. Det var också nära att ytterligare ett stort antal trähus i stadsdelen hade rivits i ett senare skede.

Som ett sista exempel kan byggnaderna längs Sveagatan nämnas. Det börjar bra när man tar till höger från Kungsgatan och passerar de hus som inrymmer ”Frukthörnan” respektive ”Kopparhatten” samt Ordenshuset med flera anspråkslösa, men stilrena och vackra träbyggnader. När man sedan når Nygatan breder dock betongdjungeln ut sig med hotell Dragonen som grotesk final.

Vi står alltså nu i en situation där vår stadskärna till stora delar är förödd. Umeå är helt enkelt i stora stycken en ful stad och det beror inte på dess placering i geografin utan på de vettlösa rivningsåtgärder som tillåtits ske i dess centrala delar.

Vad finns det då för skäl att orda om vad som skett för över fyrtio år sedan och som inte kan göras ogjort? Jo, skälet är att det är mycket angeläget att den omdaning som nu ska ske av Umeås centrum kan bidra till att läget förbättras. Det är enligt min mening helt i sin ordning att man bygger höga hus och förtätar staden på det sätt som planeras. Kontraster mellan gammalt och nytt, och byggnader av olika utförande, har ett värde i sig.

Det kan dock inte nog understrykas hur viktigt det är att de hus som byggs håller hög kvalitet såväl arkitektoniskt som materialmässigt. Fuskas det i sagda hänseenden så kan det innebära att stadskärnan inte blir mer intagande, utan att den blir ännu fulare än den redan är.

Ett ytterligare skäl att ta upp den nu aktuella frågeställningen är att de ansvariga politikerna inte tycks fullt ut ha dragit lärdom av de misstag som begicks under 1960-talet Ett exempel på det är att man fallit undan för affärsintressena och låtit det nya galleriabygget medföra att VF-huset, eller Thornbergska huset, som det också kallats på senare tid, har rivits. Det nämnda huset var ett av få återstående hus av klass längs Rådhusesplanaden!

Ur ett medborgarperspektiv hade det varit mycket bättre om man i kvarteret Forsete jämnat alla hus utom det nu nämnda, och det så kallade ”Blå huset” med marken. Då hade man kunnat bygga sin galleria ändå. Den förment kulturintresserade Balticgruppen skulle ju emellertid inte göra samma vinst på affären med ett sådant upplägg.

Ett annat exempel på politikernas bristande lärdom av tidigare misstag är de närmast trakasseriliknande åtgärder som riktas mot de kulturbevarare som brukar och sköter de stugor som omgärdar Nydalasjön. De argument som politikerna anför för att riva ytterligare byggnader i området framstår som närmast infantila.

Se till att nu befintliga stugor blir kvar! Det gagnar alla, inte minst de människor som söker sig till området för att idka friluftsliv!

Jag uppmana alla – såväl enskilda medborgare som ansvariga inom politik och näringsliv – att ta till orda så att en debatt kommer till stånd i dessa angelägna frågor, eftersom det är nödvändigt att göra upp med historien innan vi går vidare.

Olof Robert Johnson