Vad är ondska och hur föds den? Det är frågor som väcks i skolföreställningen Surrender.  En fängslande och stundtals våldsam berättelse om pojken Anwell och hans mörka alter ego Vernon.

Teater

Surrender Medverkande: Henrik Bergström, Per Burell, André Kaliff, Malin Alm och Malin Tengvard
Regissör: Olle Törnqvist
Manus: Ninna Tersman
Scenograf och kostymör: Johanna Mårtensson
Ersboda Folkets hus

Att denna teaterskoluppsättning är en dramatiserad bok känns ganska snabbt då man på sina ställen känner av hoppen – det som inte lika uttömligt kan berättas på en scen. Detta är dock inget problem i den så i övrigt fängslande, stundvis brutala och våldsamma berättelsen om pojken Anwell och hans mörka alter ego (eller är det hans verklige vän..? ) Vernon.

I alla karaktärerna på scen kan skymtas en lång rad av tidigare referenser. Den svårt hållna 50-talshemmafrun och onda modern, träffsäkert gestaltad av Malin Alm, har skildrats i en lång rad filmer och uppsättningar, där den kvävda, huvudvärksbenägna och övergivna hemmafrun blir den som kväver själv. Som det ser ut i ett ödesdigert och förtvivlat försök att få sin egen annorlunda familj att passa in i normen.

I detta fall är det hennes söner, där den ena fötts med ett grav avvikelse och den andra, liten som han är försöker tillfredställa sin mor på ett sätt som får ett katastrofalt slut. En händelse som präglar pojken Anwell i resten av hans liv.

De skuldkänslor som han förnekas att känna av omgivningen utvecklas till en sjukdom där hans enda vän är den farligt vilda och gränslösa Vernon/Finnigan spelad av Andre Kaliff,  nästan en avbild av  Brad Pitts karaktär” Tyler” i Fight club och här kan också Gabriel/ Anwell vara  en snarlik  Edward Norton från samma film. Temat om alter ego och om gränsen mellan dröm och verklighet, det onda och goda i en och samma person går också igen. Kanske också det starka behovet av att frigöra sig.

Detta behov som också för Gabriel/Anvell till slut också innefattar ett avslut från den som varit hans bundsfövant. Den som utfört hans dåliga önskningar och räddat honom undan hans plågoandar i verkligheten.

Då Gabriel/Anwell möter kärleken i Evangeline blir behovet av den mörka sidan i honom mindre och han vill överge sin tidigare förbundne. Något som inte låter sig göras då de onda krafterna i den mörka Finnigan/Vernon inte så lätt låter sig övervinnas.

Finnigan/Vernon är inte heller en karaktär av förlåtande natur.

Avslutet är brutalt och lämnar ingen känsla av hopp efter sig utan det hela är en tragedi som lämnar till oss i publiken en hel rad av frågor men som mitt i det mörka känns som intressanta och aktuella. Hur föds ondska, vad är det, och hur hanterar vi trauma?

Marit Strandberg