Karin Sjöberg parar dråpligheter med förtvivlan i veckans lunchteater. En gripande föreställning om livet som missbrukare som öppnar oväntade konstnärliga djup i skikten mellan det fiktiva och det självbiografiskt.

Teater

Kysst av spriten
Av och med: Karin Sjöberg
Pub Freja
Umeå Folkets hus

Missbruksskildringar är en svår genre som kräver ett väl avvägt tonläge hos den som berättar – det kan låta cyniskt men kombinationen av svärta och allmängiltighet som kännetecknar skildringarna från alkoholismens helvete är ett så använt recept att bara de mest välvässade vittnesbörd förmår beröra.

I Karin Sjöbergs berättelse, som förmedlas i lunchteaterform i Umeå i veckan, används underfundig dråplighet parat med osentimental skärpa när hon ger oss historian om den egna snåriga och tunga livsvandringen.

Det handlar om dagismiddagar som spårar ur, om badkar som hamnar upp och ner under nätter med minnesluckor, om vinglas som blir oräkneliga medan ropen ljuder: mamma!

Det är hjärtskärande förstås, och skulle ha framstått som väl magstarkt om det inte vore så att detta är överlevarens berättelse – och då lyssnar man utan förbehåll.

Frågorna, de vanliga som alltid finns hos den som blickar tillbaka från den överlevandes plats, prickas ut längs vägen – från den frikyrkliga barndomen, genom tonår och mötet med spriten, till vuxenliv och fullfjädrad alkoholism, från tillförsikt, trygghet och självförtroende till självförakt, förnedring:

Varför jag? När uppstod alko-hålet inuti? Hur många gånger har jag lovat att sluta?

Naturligtvis ges i den här sortens livsberättelser inga raka svar, det obesvarbara ingår i själva trasslet som kallas livet. Men Karin Sjöberg gör det så enkelt som möjligt för oss och tar inga effektsökande omvägar i sin berättelse utan leder oss i rak kronologi genom historien för att låta oss själva få upptäcka de små ledtrådar som finns och inte finns.

I de undre lagren i berättelsen finns mycket att utvinna i fråga om hur missbruket flätar in sig i kvinnovarandet – några medsystrar får slå följe längs vägen under föreställningen, Lena Nyman, Märta Tikkanen, Ann-Katrin från Cornelis visa, både speglar och sällskap genom det smärtsamma. Och genom hela livsberättelsen ljuder mammaropen, från barnen och från djupet av Karin själv.

Ett tvärsäkert svar är givet i föreställningen, på den avgörande frågan om hur man kan finna kroken att dra sig över på den nyktra sidan: att det inte är förrän man nått sin egen botten som man kan sluta dricka. Inga standardrecept att tillgå således och för Karin Sjöberg var barnen det hon fann där nere på botten som gjorde det möjligt att ta sig ur missbruket. En antydan till svar på den andra stora frågan ges också – hur stanna kvar i ljuset? Jo, genom att ständigt hålla ögat på den mörka sidan. Ett steg i taget.

Det är en gripande lunchteaterföreställning Karin Sjöberg bjuder på, även om formen – mer av föreläsning än föreställning – blir en smula förbryllande. Å andra sidan uppnås en förhöjd effekt av just denna lilla förskjutning som öppnar för frågan; vad är det vi ser? En föreställning om ett drabbande livsöde, eller en föreställning om en föreställning om ett drabbande livsöde?

Se där en oväntad konstnärlig spänning en vanlig måndag i oktober – i lagren av fiktion och självbiografi som skiktas in mellan varandra svajar det till. Spegelbilden av oss själva i den sceniska berättelsen krackelerar.

Sara Meidell