Skuggteatern speglar väl de horribla dimensionerna i vår lokala närhistoria i sin föreställning om Umedalens sjukhus. VK:s Ann Enström ser och gläds åt en teatergrupp vars egna linje av burleska inslag och experimentarende med relationen mellan scen och salong blir allt tydligare.

Teater

Allt kommer att bli bra
Manus: Emil Nilsson-Mäki och ensemble
Regi: Emil Nilsson-Mäki
Medverkande: Anders Nyberg, Karin Malmberg, Love Ersare, Magnus Nilsson-Mäki
Skuggteatern

I Allt kommer att bli bra riktar Skuggteatern blicken mot ett stycke mentalhistoria av lokal prägel, då de gör en föreställning om Umedalens sjukhus som under folkhemstiden var ett av Sveriges största. Umedalen uppfördes 1934, hyste som mest cirka 1000 patienter innan det stängdes 1986. Vården på sjukhuset var helt och hållet inriktad mot passivisering av patienterna. Det sägs att inget annat mentalsjukhus i Sverige har utfört lika många lobotomeringar som Umedalen. På ett år kunde mer än 700 lobotomeringar utföras. Att Skuggteatern har använt ordspråket ”vägen till helvetet är stenlagd med goda avsikter” som ett konstnärligt riktmärke är passande.

I föreställningen får man lära känna patienten Vilhelmina, eller de kallade henne så, för att det var från den platsen hon kom. Likaså fanns en Sävar, en Nordmaling och så vidare. I en effektiv inledande scen får vi i publiken följa med när Västerbotten dammsugs på ”tokar” som alla ska fylla salarna på Umedalen. Men det är endast Vilhelmina som vi får komma in på baraste livet. Det är genom hennes berättelse om en utdragen men tillsynes lyckad passiviseringsprocess som den svenska mentalsjukvårdens historia rullas upp.

Det är lätt att det blir för kliniskt och sterilt när den tidiga psykvårdens institutionaliserade hemskheter ska gestaltas. För Skuggteatern är långt ifrån de första att göra det, det har gjorts på teatern förut, på film och i böcker. Men med Peter Mollwings scenografi, som blandar sjukhusattiraljer med diverse bohemiska inslag, balanseras atmosfären upp. Den kala sjukhussängen tornar upp sig mitt på scenen, låsta gallergrindar skiljer scen och salong åt, samtidigt som det står en färgglad grammofon på scenen ur vilken gladlynta toner knastrar fram och en skrivmaskin av gammalt snitt som det hamras hemtrevligt på. Krocken däremellan gör skillnaden.

Även Emil Nilsson-Mäkis regi balanserar väl. Där det stundtals är riktigt uppsluppet, som under scenen med sjukhuspersonalens julfest, med allsång tjo och tjim. Men lika fort kan det bli gravallvarligt.

Samtidigt är det ju så att vissa saker av horribla mått måste man påminnas om hur obehagliga de än är. Förintelsen är ett sådant exempel. I Umeå tror jag att exemplet är Umedalen. Alldeles för många har anknytning till detta missöde. Att spegla det är en viktig tjänst som Skuggteatern gör Umeå.

Och de gör det väl. Detta är skicklig teater, av en grupp som har hittat en egen linje de senaste åren, men som blir extra tydlig i och med den här föreställningen. Några tendenser som går igen i de senaste föreställningarna och som kommer till sin spets här är det burleska, ett experimenterande med relationen mellan scen och salong, samt, intresset för det (lokal)historiska. Heja Skuggteatern.

Slutligen, ensemblen gör mycket bra ifrån sig. Flera av skådespelarna gör sina bästa insatser någonsin. Det är kul att se. Nu när premiärnerverna har släppt – lösgör alla spärrar och släpp förbehållslöst alla hämningar. Allt finns där redan.

Ann Enström