Anne Brügge läser nya numret av Provins som domineras av skrik och skallar. Intressant läsning om dysterkvisten Lennart Marklund samt ett Lidmanskt rop mot nutiden ryms också i den norrländska tidskriften.

Tidskrift

Provins 3/2012

Skrik och skallar dominerar Provins starka nummer tre. Omslagets smutsiga svenska flagga och ett renkranium är gjort av vännäskonstnären Anders Sunna, själv involverad i en flera decennier lång konflikt med staten. Han har även fotograferat en renskalle utanför Rosenbad.

Om staten har Sunna sagt: Hugger man av ett huvud kommer flera nya. Här ligger Provins redaktör Erik Jonsson helt rätt, i en tid med alltfler rapporter om fallskärmar och fester. Johannes Samuelssons skildring av korvkriget i Umeå är en annan lokal hydrahistoria, men med komiska inslag.

Anders Sunnas collage tidskriften igenom är berättande bilder man läser. Han är dock inte den första från Sápmi som gör politisk konst i stället för tennbroderi. Fyrtio år äldre Rose-Marie Huuva inleder tidskriften först på samiska (det kunde gott ha stått nordsamiska i presentationen) och därefter på svenska, en dikt om Lars Levi Læstadius försäljning av kranier. En rasforskare vill ha ett samiskt spädbarnskranium och prästen effektuerar beställningen utan föräldrarnas vetskap. Han håller sedan en i flera bemärkelser huvudlös begravning. Dikten är hämtad ur antologin Viidát – Vidd. Inte ens på Samiskt informationscentrums webbsida om Læstadius nämns förresten hans samarbete med rasbiologer.

Efter en språkligt knölig artikel av forskaren Madeleine Eriksson och Johannes Samuelsson om missförhållanden på nu tömda Brattby vårdhem, erbjuder Peo Rask en lättnadens paus, en rolig satir om ett redaktionsmöte för Eftermiddag i P1. En typisk replik från programledare 2 lyder: ”Öhh…” Programmets gäster hämtas självfallet från 0,1 % av landets yta, Stockholm.

Anna-Clara Tidholm har skickligt klippt från dagspress och en coachingbok och pusslat ihop en underbar satir: Se dig själv som ett företag. Praktiska tips, som att inte lämna visitkortet direkt när man hälsar, varvas med menyer: ”Hummerklorna har rökts, stjärtbiten har tillsammans med tomaterna fått hänga över elden”. Det är inte utan att man känner sig både rökt och hängd i det nätverket.

Helene Rådberg, som strax utkommer med en storslagen historieskrivning om kvinnor i Sandviken, bidrar i Provins med dikten Komma med flickor. Leken sten sax påse är hennes bild av en kvinnlig arbetsmarknad karaktäriserad av köp-och-sälj. ”Tjugofyratimmarssamhället bärs av arbetarkvinnor / endast en tredjedel jobbar dagtid under vardagar”.

En höjdpunkt och ett rop kommer från Sara Lidman i ett brev till Mona Sahlin 1996. Detta borde Håkan Juholt läsa: Massmedia vill att du talar om dig själv, gör dom inte till viljes!

”Upphör med att analysera dig själv offentligt! Lägg affären bakom dig! Den olyckliga världen väntar på Din analytiska skärpa och din politiska renhjärtenhet — din röst och din kropp i offentlighetens ljus skall vara en hänvisning till en stor sak, icke tala i egen sak”.

Redaktören själv, Erik Jonsson, skriver intressant om dysterkvisten Lennart Marklund i serien Röst åt en bortglömd. Född i Norsjö, uppvuxen i Umeå, debuterade han som poet i Malmberget 1961. Hans andra diktsamling blev hans sista och utkom dödsåret 1974.

Ett korrfel (par encore i stället för pas encore) är måhända orsaken till Jonssons felöversättning och ansträngda analys av några franska rader i Marklunds citerade dikt Isidore Ducasse: ”Tro inte att jag är på väg att dö eftersom att jag fortfarande är ett skelett”. I Ducass prosadikt står det tvärtom ”ty jag är ännu inte ett skelett”. Ducass (som 1869 kallade sig Comte de Lautréamont, och är känd som mannen bakom paraplyet och symaskinen som möts på ett operationsbord) skrev Maldorors sånger. Citatet kommer ifrån en högspänd åkallan av oceanen, vid vars strand Marklund också placerar mannen.

För Jonsson är Marklunds förtrogenhet med Ducass redan 1961 bevis på bred bildning, då den större introduktionen av författarskapet skedde först 1968, borsett från ”några små översättningsförsök ” av Ekelöf. I själva verket finns en text ur Maldorors sånger med redan 1933 i legendariska ”fransk surrealism” med texter av Breton, Rimbaud och Tzara. Dess redaktör Gunnar Ekelöf nämner förresten inte i utgåvan att han haft hjälp av författaren och konstnären Greta Knutsson i översättningsarbetet.

Det vore snarare märkligt om en poet och fil. kand. i filosofi på 50-talet inte vore bekant med denna surrealismens grundtext.

Enstöringen och misantropen Marklunds arbetsplats i Göteborg kallar Jonsson omväxlande folkskola och folkhögskola. Han förvånar sig över att förlaget framför allt skickade Marklunds andra bok till religiösa tidskrifter, men sådan har Proprius inriktning varit sedan 70-talet.

Både Marklund och Ducass dog unga för egen hand, efter rasande och mörka ordkaskader, värda att återupptäckas. Maldorors sånger nyöversattes 2001 av pseudonymen Elias Wraak. Nikanor Teratologen har enligt Jonssons VK-blogg föreslagits ligga bakom namnet, men denne sägs ha skyllt ifrån sig med hänvisning till tidsbrist. I ett brev (fotograferat på bloggen) framför Wraak synpunkter på Jonssons översättning i en tidigare artikel om Marklund, men Wraak vill bara byta ut ”på väg att dö” till ”vid dödens brant”.

Anne Brügge