Nils Pennlert om e-boken: ”Det gäller att kapitalisera på det nya fenomenet så mycket som möjligt innan den tråkiga verkligheten kommer ikapp.”

Vi var djupt inbegripna i ett samtal och märkte inte att vi tog tunnelbanan åt fel håll. Vi blev avkastade i ett industriområde, väntade alldeles för länge på tuben tillbaka, missade precis expresståget till Heathrow, och när vi kom fram sa de att ”Sorry, you have probably missed the flight” men att vi kunde ta packningen genom säkerhetskontrollen och kanske, kanske skulle vi hinna med.

I säkerhetskontrollen gick min kollegas resväska sönder, jag minns inte om det var hjulen eller handtaget, och med tio kilo kläder och femton kilo böcker var väskan omöjlig att bära – min kollega kunde inte röra sig ur fläcken.

Jag skyndade vidare, tänkte att jag kunde förhala planet med några minuter, men såg plötsligt hur min kollega närmade sig, sittandes bak på en golfbil.

Han vinkade triumferande när han gled förbi.

Vi hann med planet till slut, men nu i efterhand tänker jag hur bra det hade varit med e-böcker den gången. Då hade min kollega inte haft väskan full med spontanköp från Foyles, Daunt, Books for Cooks, Waterstones och Murder One. I stället skulle han laddat plattan full med hundratals romaner och ändå kunnat småjogga till gaten.

Just tillgängligheten, att ha hela bokhyllan i jackfickan, brukar lyftas fram som ett tungt vägande argument. Här, ett axplock ur artiklar om läsplattor:

”Tänk dig att kunna ta med 500 e-böcker på semestern.”

”Får plats i handväskan och fyller inte resväskan på semestern.”

”Du kan ta med tusentals böcker och läsa vad du vill, när du vill.”

Andra vanliga argument:

”Du slipper bokhyllor där hemma full med slitna fula ryggar.”

”Du kan även se bilder och lyssna på musik när du läser.”

”Det krävs inte mer än en knapptryckning för att vända blad.”

Och där någonstans, vid knapptrycknings-argumentet, slår det mig hur tomt de flesta artiklar om läsplattor ekar; hur framgångsrikt läsplattetillverkarna och e-boksdistributörerna sålt in sin produkt till media. Ska man vara krass är det ju bara tillgängligheten som håller som argument, och inte ens det är helt övertygande. Vem behöver egentligen 500 böcker på semestern?

Författaren Ewan Morrison har visat, i en artikel i The Guardian, hur det brukar uppstå en tyckarindustri kring tekniska innovationer på medieområdet. I kölvattnet av varje ny telefon eller digital plattform står det en hord av konsulter redo att sprida det senaste evangeliet i artiklar, föreläsningar och böcker.

Det gäller helt enkelt att kapitalisera på det nya fenomenet så mycket som möjligt innan den tråkiga verkligheten kommer ikapp.

Jag menar inte att e-boken kommer att vara oviktig för framtidens läsande. Det är möjligt att den kommer att spela en lika stor roll som pappersboken eller till och med större. Men vi vet mycket lite om detta, och nästan ingenting om vad det kommer att innebära för läsandet, skrivandet och det kulturella samtalet i stort.

Därför dessa pressmeddelanden – ”Det krävs inte mer än en knapptryckning för att vända blad” – förklädda till visionära artiklar.

Min kollega, som nästan missade flyget, har köpt en läsplatta. Till en början, framför allt innan han köpte den, var han väldigt entusiastisk. Och visst händer det att han läser e-böcker. Men varje gång jag sprang på honom på bokmässan hade han händerna fulla av bokkassar. ”E-boken saknar all sensualism”, förklarade han urskuldande men tillade: ”Vi tillhör ju de som växte upp med pappersböcker. Men vi vet faktiskt inte hur de yngre kommer att se på saken.”

Nej, men vi vet att de inte kommer att läsa 500 böcker på semestern. Ska man tro Litteraturutredningen är frågan snarare om de kommer att läsa böcker överhuvudtaget.