Den längsta resan är resan inåt. Det skriver Dag Hammarskjöld i sina Vägmärken. Man kan tvivla på att han har rätt. När livets yttre omständigheter far hårt fram med någon kan man undra. Vaddå inåt?

På bokmässan i Göteborg fick jag nåden att möta Ingrid Betancourt. Just det nåden. Ibland behövs stororden för att beskriva mötet med en människa.

Ingrid Betancourt var presidentkandidat i Colombia när hon blev tillfångatagen av FARC-gerillan. I sex och ett halvt år var hon fånge i djungeln. Hon fick leva under outhärdliga omständigheter med ständiga hot om död och våld, var långa perioder kedjad, fråntogs all yttre frihet. Hon berättar om detta i sin bok Också tystnaden har ett slut. Det är en äventyrsberättelse som till sist får ett lyckligt slut.

Men ju mer man läser desto mer inser man. Det yttre är bara en del av berättelsen. Vad boken innerst handlar om är att bevara sin mänsklighet och sin värdighet mitt i det vidriga. Den handlar om upproriskhet, som inte blir till hat och bitterhet. Den handlar om att stå fast vid att se sig själv som en människa som har ett val mitt i ofriheten och om att se på andra, både medfångar och fångvaktare, på samma sätt.

Den kvinna som jag samtalar med i ett hörn av bokmässan utstrålar ro och kraft. Jag insåg att jag var fri längst inne, säger hon, och det räddade mig. Jag behövde inte bara vara den som mina fångvaktare ville göra mig till.

I sin bok berättar hon om hur hon hittade en andlig disciplin av daglig bön. Hon stod upp för sig själv genom att protestera mot förnedrande behandling – ibland med ytterligare disciplinåtgärder som följd. Och hon rymde fyra gånger.

Berättelserna om hur hon rymmer, och så småningom grips, är spännande. Det var min plikt att rymma, säger hon. Det var en akt av motstånd, att visa att varje människa har rätt till frihet. Hon berättar att de som gjorde motstånd är de som klarat sig bäst när de blivit fria igen. De som inte stod upp för sig själva under fångenskapen har svårt att klara den yttre friheten. De kan inte förlåta sig själva och flyr in i alkohol, droger eller blir våldsamma mot sina nära.

De flesta av oss blir inte kidnappade. Inte i yttre bemärkelse i alla fall. Men smärta, motgångar och förnedring, människor som missbrukar den makt de har över oss kan vi få möta.

Den som då gör det lätt för sig och säljer ut sina principer och sviker det hon innerst inne tror är rätt kommer att få betala ett högt pris, säger Ingrid Betancourt. Liksom den som förnedrar förstås. Den som inte står upp för sin värdighet förlorar sin själ. Friheten att välja hur vi ser på livet kan ingen ta ifrån oss. Och friheten att göra motstånd – på något sätt, ska bevara oss från bitterhet.

Jag har upptäckt en svensk poet här under bokmässan, berättar Ingrid Betancourt. Hon hade läst Tomas Tranströmers Romanska bågar. Han skriver om att det kan öppna sig valv efter valv i oss människor. Så är det, säger hon, för den som vågar gå inåt mitt i det yttre.

Lisa Tegby
präst i Umeå