Är Stefan Löfvens långa lyckliga smekmånad som partiledare på väg att ta slut?

En hel del tyder faktiskt på det. Löfvens försiktigt pragmatiska, näringslivstillvända och marknadsmoderna hållning ifrågasättas nu allt mer. Inte främst av andra partier, kritiken kommer inifrån de egna leden och den har tilltagit de senaste dagarna.

Rörelsen är helt enkelt inte enad bakom ledningens politik. De djupa meningsmotsättningarna inom partiet börjar åter göra sig påminda. Den politik Stefan Löfven och Magdalena Andersson skissar på är i viktiga avseenden ifrågasatt, rejält ifrågasatt.

Den nuvarande ledningen är förstås medveten om de inre konvulsioner som finns i partiet och det budgetförslag som presenterades i veckan var därför kryddat med lite mindre bolagsskattesänkning än vad regeringen vill se och lite mer pengar till a-kassa och sjukförsäkring.

Lite mer klassisk höger-vänster politik, kan tyckas. Men några större skillnader handlar det faktiskt inte om. Borg och Andersson tycks mest intresserade av att diskutera vem som tar störst ansvar för landet.

Frågan är om denna ”profilering” är tillräcklig för att lugna otåliga socialdemokrater runt om i landet. Så verkar det inte.

Från Malmö, Göteborg och norra Sverige hörs kritik mot den förstående (men ändå rätt oklara) hållning Löfven intagit till vinster i välfärden. Den försiktiga positionen i skattpolitiken retar upp andra medlemmar.

Idétidskriften Tidens chefredaktör talar om hur tidigare socialdemokratiska politiker, som nu arbetar i näringslivet, är ett hot mot demokratin i sin egenskap av ”politikens dubbelagenter”. Tidningar som Folkbladet (i Umeå och Västerbotten) och Dalademokraten instämmer medan andra socialdemokrater protesterar vilt.

Håkan Juholt vill med sin i sin nya bok, som kom ut i förra veckan och rättfärdiga den egna insatsen på ledarposten. Men den visar också hur falanger och konflikter fortfarande lever kvar inom socialdemokratin.

Sannolikt överdriver Juholt konspiratörernas lömskhet i det egna fallet – och undervärderar de egna misstagen. Men klart är nog ändå att det verkligen finns grupperingar inom socialdemokratin som är beredda att söka strid för att driva sin linje.

Företrädaren till Juholt, Mona Sahlin, tvingades ju till sist kapitulera och avgå. Då hade hon också tidigare, som partiledare, vid ett par tillfällen tvingats vika sig och ändra hållning – till exempel när Vänsterpartiet, mot hennes ursprungliga vilja, plockades med i det rödgröna samarbetet.

Nu är den ideologiska spänningen i partiet åter stor. – och kommer sannolikt att öka ju närmare S-kongressen, våren 2013, närmar sig.

Alliansen gör klokt i att åse utvecklingen i socialdemokratin utan att sluta sig och vara sig själv nog. Bättre är att anstränga sig att bygga nya broar i politiken, förslagsvis till Miljöpartiet. Sumpa inte de förutsättningar för nya breda uppgörelser som, åtminstone i sak, ändå finns.

Delvis beroende på utgången av den förestående interna S-drabbningen kan nog för övrigt broar behövas till Socialdemokraterna också.

Mats Olofsson
ledarskribent