När vita, företrädesvis medelålders män i yttrandefrihetens namn försvarar ett kulturellt uttryck som av vissa upplevs som rasistiskt har de inte nödvändigtvis fel – men det kan indikera att det finns fler frågor att resa.

Förra tisdagen toppade Dagen Nyheter med rubriken ”Bibliotekschef kastar ut Tintin” och snart stormade det i de sociala medierna. ”Tintin speglar en nidbild med ett kolonialt perspektiv. Små barn tar in det okritiskt” motiverade Behrang Miri, nybliven konstnärlig ledare för barn- och ungdomsverksamheten på Stockholms kulturhus, beslutet. Det som egentligen hade hänt var att serieböckerna flyttats några meter, bort från avdelningen TioTretton.

Eftersom jag tidigt twittrade ut artiklar om händelsen och länkade på Facebook så var jag väl delaktig i att blåsa upp denna ickehändelse. Jag hann dock inte uttrycka någon egen uppfattning, mer än en antistockholmsk putslustighet om att ”Kulturhuset” i bestämd form är en storsvensk formulering, innan Miri tvingades göra en pudel och Tintin fick bli kvar även på TioTretton.

Men det är inte alltid fel att vara efterklok

Det som upprörde var Behrang Miris uttalande om att all barn- och vuxenlitteratur på Kulturhuset borde nagelfaras. Ingressen i DN förespeglade också en sådan utrensningskampanj. Den skulle dock aldrig kunna äga rum eftersom Miri inte har det mandatet. Men utan den vinkeln hade storyn kanske inte varit värt mer än en notis. Så gjorde DN verkligen rätt publicistiska avvägningar? Och användes det tyngre artilleriet medvetet för att piska upp ett #tintingate som det kom att kallas på Twitter? Mediestrategen Brit Stakston är en av dem som misstänker det. På Svt Debatt skrev hon att ”det verkar regisserat av DN Kultur.”

En annan fråga är vad som blev av den debatt som Behrang Miris tilltag egentligen borde startat om hur vi hanterar rasistiska och sexistiska barnböcker. Jag brukar exempelvis ibland ändra i texter när jag högläser för mina barn. Är särskilt känslig för N-ordet då vår minsting är adopterad afrikan. Hur gör ni andra föräldrar?

Och vilka förhållningssätt mot våra barn förväntar vi oss av samhället, av skolan och biblioteket? Att börja rensa ut böcker vill knappast någon. Men nej, i ”det rasande, fördömande twitterflöde som på bara några timmar drev Kulturhuset på reträtt fanns uppenbarligen ingen hjälp att få”, som kulturjournalisten Patrik Svensson påpekade i Sydsvenska Dagbladet.

”Den massmediala diskussionen om rasistisk barnkultur handlar symptomatiskt nog om allt annat än svarta barns behov”, skrev frilansskribenten Oivvio Polite i Expressen. Polite, som gladdes åt nyheten att Tintin-samlingarna skulle flyttas, minns med fasa mellanstadiets högläsning av Robinson Crusoe. Att bli retad på skolgården gjorde ont men ”när rasismen var sanktionerad av den vuxna auktoriteten” kändes det värre. Polite hänvisar också till diskussionen om filmen ”Liten skär och alla små brokiga” och tycker sig se en större bild av hur icke-vita svenskars anspråk på att vara med och forma vår gemensamma kultur. Jag tror han här är inne på ett viktigt spår.

När vita, företrädesvis medelålders män, med emfas och i yttrandefrihetens namn försvarar ett kulturellt uttryck som av vissa upplevs som rasistiskt eller sexistiskt så har de inte nödvändigtvis fel. Men, för att utrycka det försiktigt, det kan indikera att det finns fler frågor att resa.

Stefan Bergmark