Klarhet, skitighet och mycket kärlek

På lördag är det premiär för The elephant man på Norrlandsoperan, en nyskriven opera där två historiska legender möts på scen: Elefantmannen och Jack the Ripper.
– Det är en opera om frihet – från ondska och yttre handikapp, säger librettisten Michael Williams.

Vandringen i Joseph Merricks spår ledde vidare mot Jack the Rippers isande gränder – ingen väg man vill gå, konstaterar librettisten Michael Williams som gjorde det ändå, trollbunden av hur de två människoödena flätade in sig i varandra och historien. På lördag möts de två i urpremiären av The Elephant man på Norrlandsoperan.

Det är en knapp vecka kvar till premiär när det konstnärliga teamet bakom höstens stora operapremiär möter pressen på Norrlandsoperan, ett gäng från ett globalt fält som presenterar ett nytt verk att lägga till operahistorien.

Spelplatsen; det viktorianska London, berättelsens teman tunga klassiker om ondska och godhet i en opera som tar ett dramatiskt nytt grepp på historien när monster av skilda slag möts på scen.

- Det handlar, som egentligen alla nya operor, om frihet – från inre ondska och från fysiska handikapp, förklarar Michel Williams, librettisten från Cape Town Opera, som med The Elephant man återvänder till Umeå efter Poet & Prophetess, succén från 2008 i vilken han gjorde sin debut som operalibrettist.

Den fysiska avvikelsen hos Joseph Merrick, som visades upp på cirkusar i England i slutet av 1800-talet under namnet Elefantmannen, var ingångstemat när Michael Williams på uppdrag av Norrlandsoperans dåvarande chef Magnus Aspegren inledde arbetet.

I det grundliga researcharbete Williams påbörjade, för att själv erövra en redan välkänd historia, uppenbarade sig snart en oväntad ingång till en andra huvudperson i operan, Jack the Ripper.

- Jag fastnade för en beskrivning av hur folksamlingar, vid tiden för kvinnomorden i Whitechapel, hängde utanför sjukhuset där Joseph Merrick befann sig under slutet av sitt liv, pekade upp mot hans fönster och skrek: ”där inne finns mördaren”, berättar Michael Williams.

Då insåg han att Jack the Ripper och Joseph Merrick båda levde under samma tid och på samma plats. Nästa aha-moment kom när Jack the Rippers spår genom referenslitteraturen ledde vidare mot en sydafrikansk koppling, Joseph Silver, som i boken The Fox and the Flies från 2007, av den sydafrikanske historikern Charles van Onselen pekas ut som Jack the Ripper.

Silver, känd som ”King of Pimps”, drev en väl utbyggd internationell sexhandel med kvinnor och terroriserade kvinnor i Johannesburg i Sydafrika kring sekelskiftet 1800-1900. Men han vistades också i London under tiden för Jack the Rippers härjningar och Michael Williams såg snabbt flera sammanträffanden mellan honom och Joseph Merrick framträda och låter i operan deras vägar korsas.

- De var i samma ålder, bodde i samma kvarter, båda övergavs av sina mödrar, båda var på olika sätt besatta av sitt yttre och besatta av kvinnor.

I karaktären Tom Barker, exploatören av Elephant man, fann Williams ramarna för verkets temperament och med spelplanen klar för sig vidtog ett furiöst skrivande.

- Jag skrev som i feber och skenade iväg i idén om att förlägga andra akten i en futuristisk miljö, men avråddes av de övriga i teamet som tyckte det var bättre att hålla sig till originalidén.

Men, påpekar Williams, detta sidospår visar på hur rika teman berättelsen innehåller.

Samarbetet mellan Michael Williams och tonsättaren Carl Unander-Scharin har byggt på ett växelspel där Williams beskriver hur han ser som sitt jobb att inledningsvis ladda orden med energi och inspirera och i senare skeden mejsla ut en melodisk linje som stämmer överens med ordens betoningar. Tempot är viktigt i modern opera, menar Williams.

- Man kan inte begära att publik ska orka ta in tre timmar av aktiv lyssning – visst håller vi oss kring någon timme per akt? säger Michael Williams till regissören Keith Turnbull som bekräftar.

- Jo det är ett ganska kompakt verk – en berg och dalbana, säger han och ritar dramatiska vågor i luften.

Kanadensiske Keith Turnbull, som nästan enbart arbetar med nyskriven samtida opera och teater har i The Elephant man funnit arbetet med ett gränsöverskridande operahus stimulerande.

- I Nordamerika finns en strikt uppdelning mellan operahus som gör nytt och gammalt men det är spännande att jobba med en ensemble med vana av att göra både klassiskt och nyskrivet.

Håkan Starkenberg gör rollen som Joseph Merrick och beskriver rollen som den mest krävande han gjort, med mycket scentid och mycket sång. Dessutom ska han under föreställningen hantera det specialinstrument i handen som förändrar rösten (se reportaget på VK-kulturen 29/9).

Mycket av den psykologiska instuderingen har handlat om att gå in i en karaktär som människor bemöter som avvikande, något Håkan Starkenberg fick erfara praktiskt under repetitionsarbetet då han drabbades av ett virus med halvsidig ansiktsförlamning som följd.

- Det var väldigt lärorikt att uppleva hur det inskränkte min vardag – jag ville inte gå ut, ville inte möta någon.

Motspelaren Karl Rombo som gör Joseph Silver/Jack the Ripper, beskriver ett likaledes krävande instuderingsarbetet, men på annat vis.

- Att göra research i ett ondskefullt sinne är nödvändigt men förstås inte så trevligt, konstaterar Karl Rombo som i karaktären Jack the Ripper ser paralleller till samtida män med skruvade sinnen där frågan om sinnessjukdom aktualiserats.

- Peter Mangs, Breivik – dessa män fascinerar, hur de kanske insett att livet är kort och hur de genom onda handlingar söker sätta avtryck i historien.

Den kvinnliga huvudrollen rymmer också många lager. Susanna Levonen gör den prostituerade Ginger och beskriver en karaktär som gjorts hård av sin omgivning och som lider under trycket av kärlek/hat-relationen till hallicken Joseph Silver.

- Det är svårt för oss att greppa hur utbredd prostitutionen var i Londons Whitechapel vid den här tiden – men att prostituera sig kunde samtidigt vara ett sätt att nå en relativ frihet.

När väninnan Polly faller offer för Jack the Ripper blir Gingers upptäckt av hennes dagbok en öppning till hennes egen känslovärld och det är Susanna Levonens vändpunkt och stora aria. Senare möter hon – med förbundna ögon – Joseph Merrick och en ny form av skönhet i form av det vackraste tal hon hört

Susanna Levonen talar om en absolut klarhet i scenerna medan Karl Rombo lyfter fram verkets intressanta skitighet.

- Men även om det kan verka mörkt, är det också väldigt underhållande. Det finns oerhört mycket kärlek och erotik i detta verk.

Sara Meidell