Familjen epicentrum i katastrofen

Det råder inget fredagsmysläge hos romanfamiljen i Linn  Ullmans nya roman – i stället blir läsaren vittne till en pågående katastrof, där skriken är dämpade som i dimma. Annelie Bränström-Öhman läser och spårar litterära arvslinjer till Oates och Woolf.

Begreppet ”familjefilm” har ingen egentlig motsvarighet i litteraturen. En ”släktroman” eller ”familjekrönika” öppnar associationer i riktning mot väsentligt mer burgna bohag än den väl insuttna tevesoffan som ackompanjerar ”familjefilmen” lika självklart som fredagsmyset. Skulle man däremot börja laborera med etiketten ”familjeroman”, exempelvis på Linn Ullmanns nya roman, så misstänker jag att man får problem att etablera trivselsfären.

Och rätt så. Alls inte bara därför att Ingmar Bergmans patenterade familjeångest bokstavligen lurar bakom hörnet i det här fallet. Men också det, förstås. I romanen Det dyrbara är familjefadern Jon Dreyer ett litterärt geni, utkorad till generationsbärare, sönderälskad av kritikerna. Och plötsligt går allt i stå och skamvrå.

Själlösa otrohetsaffärer avlöser varandra och dövar endast nödtorftigt Jons jagande oro över ordtorkan – alltmedan hustrun Siri, själv framgångsrik krögare med två restauranger att sköta, försörjer familjen. Tonårsdottern slår bakut, lillflickan står i skuggan och syns bara i kraft av sitt ljusa hår. Samtidigt börjar mormor Jenny dricka efter tjugo nyktra år. Och så främlingen som på klassiskt maner kommer in i familjen och blir dramats katalysator: barnflickan Mille som går ut en sommarnatt och försvinner spårlöst.

Inget fredagsmysläge, alltså. Men trots det (eller på grund av det?) är det familjen som är berättelsens nav; ett epicentrum i en fortskridande katastrof. Som läsare hamnar man i rollen av den utomstående betraktaren som ser det ske, utan att veta hur, när eller ens om det är rätt att ingripa. Ingen skriker ju. Alla ljud är dämpade som i dimma. Men vad är det vi ser?

En recensionsglimt från danska Berlingske Tidende, citerad på omslagsfliken, sätter myror i huvudet på mig. Här heter det att Ullmann ”har en kristallklar blick för livet i den nordiska familjen”.

Må det? Är det verkligen det ”nordiska” som är nyckeln här? Och vad skulle denna nordiskhet i så fall bestå i? När gick den över norska gränsen och gjorde sig hemmastadd i representationsvåning?

Tanken förbryllar inte mer, men heller inte mindre än de numera gängse internationella gruppbeteckningarna av kriminalromaner från Sverige och våra grannländer som Scandinavian Crime eller till och med Nordic Doom and Gloom.

Något finns det onekligen där. Något som har att göra med samhällsformen, välfärdsländerna och deras krackelerade bjälklag. Men också stämningsläget, den påstådda dysterheten. Och så står vi i tanken hos Bergman igen, på en vindpinad strand på Fårö, i krympande senhöstljus. ”Doom and gloom”, som sagt.

Men lika snabbt ska sägas att Linn Ullmann vare sig hukar eller lutar sig i onödan på något faderskomplex. Hon är en driven berättare, helt i egen rätt. Skulle man börja spåra litterära arvslinjer skulle nog samtida som Siri Hustvedt och Joyce Carol Oates eller klassiker som Virginia Woolf göra ett mer omedelbart genomslag.

För mer än något handlar det om blicken för de små vardagliga detaljerna – det som är och förblir romangenrens paradgren, inte minst på kvinnosidan. Disk och hundpromenader, småprat i köket och den speciella rödheten i en favoritsjal av siden. Och mest av allt: kärleken – dess löjliga tillkortakommanden och storslagna sekunder. Blodrevan i ett förlupet sms, sorgen när den älskade ertappas dela med sig av just det enda ord som utkorat dig till den utvalda – till en allmänning av riktningslöst flirtande.

Om det är något som bryter sig ut som ett gränsöverskridande ”nordiskt” tema i berättelsen, så skulle jag snarare säga att det handlar om flickorna än om familjen. Längs med blodslinjerna kan man nämligen spåra fragment ur en flickskapets och kvinnoblivandets moderna nordiska historia, från mormodern Jenny till lillflickan Liv.

En av dem försvinner in i ålderdomen och ”halvtonernas” språk. Den andra går oförarglig i sitt barndomsland, utom hörhåll från den brötiga striden mellan modern Siri och tonåringen Alma. Typisk nog kulminerar Almas revolt genom ett klockrent flickrumstabu; hon klipper håret av en kvinna som allt sedan flicktiden stolt sparat sin växande Rapunzel-fläta.

Dödens kontrapunkt bärs av Mille, flickan med ”månansiktet”, hon som på en och samma gång kommer lite för nära och står lite för fri för att kunna få gå oskadd. Ullmann är precis lagom kallhamrad för att låta Milles historia rulla på utan att klamras in i mordgåtans genrekonventioner, men nyttjar ändå skickligt dess spänningspotential. Alltså får läsaren redan från början veta att den döda Mille ligger skavfötters under jorden med några småpojkars nedgrävda skatt. Hur och varför hon dog är inte frågan. Det är varför hon alls ligger där och är död. Varför hennes hår sakta tvinnas samman med trädens rotverk, varför hennes kropp blir myllan för den berättelse som måste berättas.

Om det verkligen är en berättelse om familjen är frågan om den är ”nordisk” eller bara handlar om en familj ”som alla andra”. Oavsett vad är slutsatsen given: här är inte en hund begraven. Det är en flicka.

ANNELIE BRÄNSTRÖM ÖHMAN