När man diskuterar integrationsproblemen i Sverige är det sällan man hör någon ifrågasätta om integrationspolitiken i sig kan vara skadlig för utrikes föddas möjligheter att komma in i samhället och på arbetsmarknaden. Det som efterfrågas är i regel ”bättre” integrationspolitik. Men kanske måste vi ifrågasätta själva grunderna på vilken politiken står?

I en studie från 2011 skriven av forskaren Anja Wiesbrock gör hon en jämförelse mellan det index som rankar integrationsåtgärder i tjugosex länder och de faktiska utfallen i form av sysselsättning och bidragsnivåer. Läsningen är förbryllande. I den ranking som jämför ländernas integrationsåtgärder är Sverige i topp. Områden där Sverige får nästintill full pott är tillgänglighet på arbetsmarknaden, arbetsmarknadsåtgärder och rättigheter vid anställning.

Skrämmande är att trots att Sverige får höga poäng i jämförelsen så visar studien att sysselsättningsgapet mellan inrikes och utrikes födda är högre i Sverige än i många jämförbara europeiska länder. Gapet har dessutom ökat sedan 1993. I flera andra länder med en omfattande invandring har detta gap minskat stadigt under samma period. Till viss del kan det förklaras av den ekonomiska krisen under 1990-talet men inte enbart.

Sverige har inget bra facit att visa upp. Under efterkrigstiden var sysselsättningsgapet omvänt. Då var sysselsättningsgraden bland utrikes födda drygt tjugo procent över snittet i landet. Idag är risken dubbelt så stor att en person med utrikes bakgrund är arbetslös. I Storbritannien är skillnaderna mellan utrikes och inrikes födda betydligt mindre. Detta trots att Storbritannien också har haft en stor invandring av såväl arbetskraftsmigranter som asylflyktingar.

Wiesbrock hävdar att den svenska politiken inte fungerat. Vad som kanske är värre är att Sverige har försökt mest, men också misslyckats mest. Länder som lagt betydligt mindre ansträngning politiskt på att försöka göra landet tillgängligt för invandrare har klarat sig betydligt bättre. Den integrationsmodell som Sverige valt, med stort offentligt ansvar och långvariga politiska åtgärder har möjligen vissa fördelar, men inte är det att få utrikes födda i arbete.

En slutsats som Wiesbrock drar är att Sveriges integrationsåtgärder har varit mycket ambitiösa och man har varit tydlig med informationen om dem. Men resultaten, i synnerhet sysselsättningen för utrikes födda, har varit katastrofala. Ett exempel på en effekt av de ambitiösa svenskkurserna som ges, är att de försenar inträdet på arbetsmarknaden. Wiesbrock menar därför att den svenska integrationspolitiken inte är något föredöme för andra länder med en stor invandring. Det offentliga gör mycket och i all välmening men ofta slår det fel.

Självklart finns det andra problem som inte är kopplade till det offentliga och dess åtgärder. Diskriminering på individuell nivå är ett, att den svenska arbetsmarknaden i högre utsträckning än andra baseras på kontakter ett annat. Men Wiesbrock lägger kanske mest tyngd på att ”klientiseringen” av migranter är allvarlig i Sverige.

Det vill säga att hela integrationsprocessen i Sverige handlar om ett statligt omhändertagande som minskar migranters initiativförmåga och gör dem passiva.

Det finns många orsaker till varför människor har svårt att bli en del av samhället. Men om det är så att de offentliga åtgärder som syftar till att hjälpa människor i stället stjälper deras chanser behöver nog ett helt gäng beslutsfattare ta en funderare.

Adam Cwejman
liberal skribent