Ansvar är något alla måste ta. Hela tiden och i alla möjliga sammanhang. Så sker inte i tillräcklig omfattning, det är nog de flesta rätt överens om. Ansvar är nästan per definition en underskottsvara.

Samtidigt är det lätt att skylla på att någon inte levt upp till detta när något går snett. Alltför lätt, faktiskt. Ungefär som när besvikna eller utsatta anser sig vara kränkta. Att någon påstår sig vara kränkt är inte samma sak som att en kränkning verkligen ägt rum.

Kränkt är ett lika välanvänt som missbrukat ord – som just därför förlorat mycket av sin innebörd.

Det är inte lätt att i alla avseenden leva som man lär. Men emellanåt blir avståndet mellan tanke och handling, mellan vision och personligt agerande, väl långt. Då överskrids den förvisso diffusa ansvarsgränsen.

Sådan är tanken när jag tar del av den tyske piratpartisten Julia Schramms jakt (tillsammans med förlaget) på nätaktörer som i strid med upphovsrätten sprider piratkopior av hennes bok ”Klick mich – Bekenntnisse einer Internet-Exibitionistin” (på svenska ungefär ”Klicka mig – bekännelser av en internet exhibitionist”).

Schramm är sedan flera år en av förgrundsfigurerna i det tyska Piratpartiet – och i den egenskapen drivande bakom tanken att på nätet ska allt vara fritt att kopiera; immateriella rättigheter och begrepp som ”Upphovsrätt” har setts som antika, rentav motbjudande.

När hennes eget verk, till bredden fyllt med detta budskap, i rask och okontrollerad takt började spridas på nätet blev det emellertid för mycket – och hon inledde själv en jakt på fildelare.

Hur historien slutar återstår att se. Men den visar hur svårt det kan vara att leva som man lär. För mer profilerade fundamentalister/ytterlighetsgrupperingar, vare sig det handlar om tyska Piratpartister, miljöfundamentalister eller religiösa extremister, uppstår ett dilemma när de plötsligt befinner sig i situationer/positioner som på olika sätt kräver just mer av ansvarstagande och konkret problemlösande. Självklart skapar den slående skillnaden mellan visionärt budskap och praktisk handling ett trovärdighetsproblem.

Problematiken är dock inte okänd, eller ens sällsynt, i sammanhang där den faktiskt borde vara det. I det formellt sekulära USA har en viss typ av religion ett närmast genant inflytande över offentliga ceremonier och publika ställningstaganden. Tvärs mot de ganska tuffa principerna i konstitutionen.

Ett annat exempel: Borgmästaren i Bryssel tog inte ansvar på ett rimligt sätt när han förbjöd gruppen ”Stoppa islamiseringen av Europa” demonstrera framför EU-parlamentet häromveckan. En otäck aktion och ett otrevligt budskap, ja visst. Men rimligen inom ramen för yttrandefriheten. Så vitt jag förstår uppmanade den inte till våld eller på annat sätt stred mot diskrimineringslagstiftning och förbud mot rasistiska budskap – vilket också EU-kommissionären för rättsliga frågor påpekat.

Kraften i demokratiers protester mot demonstrationsförbud, mot begränsad yttrandefrihet, i totalitära stater (till exempel Iran) försvagas ju när deras egna myndigheter beter sig på ungefär samma sätt på hemmaplan: förbjuder människor att föra fram olämpliga åsikter.

Respekten för yttrandefrihet är viktig. Denna innebär också ett skydd för det politiskt inkorrekta: det är nödvändigt acceptera att också motbjudande påståenden får framföras.

Mats Olofsson
debattredaktör