På filmfestival i Rome, New York, bland cinefiler, får VK:s Anders Sjögren agera expert i spåren efter Bjurholmssonen Warner Oland. Ett svettigt och stimulerande uppdrag i anrika biografsalongen som byggdes i skarven mellan stumfilm och ljudfilm.

Rome, New York… det finns en lyster i orden… som håller i sig, tills man är där. Det handlar om staden Rome i delstaten New York, belägen ungefär fyra timmar med bil från New York City i nordvästlig riktning, mot gränsen till Kanada.

Det är en amerikansk småstad, dominerad av ättlingar till italienare och polacker, som ser ut som alla andra; ett platt, utdraget shoppingcentrum längs genomfartsleden har tagit livet ur den gamla stadskärnan.

I dag har Rome 35 000 invånare. För 30 år sedan var siffran 55 000 – då fanns här en kopparindustri och ett regemente. Båda är borta, och det som är kvar av det Rome som en gång var en stad med lysande utsikter och ett nöjesliv, är biografen Capitol.

Den invigdes 1928 med plats för drygt 1 700 besökare. Det är ett mirakel att den står kvar, med maskinrum och projektorer, med draperi och vit duk, med läktare där uppe och dubbla korridorer genom bänkraderna där nere. Och det är högt, högt i tak.

Capitol har hotats av rivning, har varit stängd ett tiotal år, har renoverats. Men i princip: den står där som den kom till, i skarven mellan stum- och ljudfilm, som Romes stora premiärbiograf och filmpalats.

Självklart användes, och används, den också till annat. I dag för att ta emot turnerande teatersällskap och musikaluppsättningar, i går för att ge svängrum åt stjärnor som bröderna Dorsey, Bing Crosby och Bill Haley and his Comets.

En gång i augusti varje år, fredag till söndag, blir Capitol en nationell angelägenhet. Eller åtminstone den givna mötesplatsen för uppemot 500 cinefiler, vilket är ett äldre ord för filmnördar. De kommer från hela USA, de är i den övre medelåldern, de är vita, nästan alla är män och många är överviktiga på det där storslaget amerikanska sättet.

De kommer för att se stumfilm och tidig ljudfilm. Inte de där kända, hallstämplade verken – den sorten har de redan sett nog av – utan de mer bortglömda, förbisedda filmerna, ofta nyligen restaurerade.

Största möjliga autenticitet är det som gäller: stor filmduk, 35 mm-kopior, projektorer som kan köras på olika hastigheter så att stumfilmerna visas som de var tänkta att ses. Och, inte minst, det ovedersägliga beviset för att stumfilmen inte saknade ljud: biograforgeln. I det här fallet till och med samma orgel som Capitol köpte in 1928.

En biograforgel är en piporgel med annan stämning än en kyrkorgel. Den har dessutom tillsatser – trummor, cymbaler, trianglar – och ljudeffekter som fågelkvitter, tågvisslor, storm, gevärsskott och så vidare.

Låt det bli sagt med en gång: efter att ha upplevt ett antal filmer ackompanjerade av några av USA:s främsta biograforganister har min förståelse för talfilmens många skeptiker ökat.

”Varför i all världen skulle biopubliken vilja höra människor prata?”, undrade de. Kanske var deras fråga mer framsynt än bakåtsträvande. De fick ju rätt: en unik, audiovisuell konstform babblades bort.

De tre filmdagarna i Rome går under namnet Capitolfest och varje år utser festivalledningen en ”tribute star”. Det ska vara en skådespelare med den rätta profilen: inte redan sönderhyllad och med en karriär i både stum- och ljudfilm.

I år, den tionde upplagan av Capitolfest, föll valet på Bjurholms storhet, Warner Oland.

”Ett självklart val”, säger festivalgeneralen Art Pierce. ”Han är orättvist bortglömd, var produktiv och mångsidig och klarade utan problem övergången från tal- till ljudfilm.”

I dag är Warner Oland mest känd för Charlie Chan-filmerna, och om de redan upphöjda verken sällan visas på Capitolfest gäller detsamma för de redan flitigt visade och – för att lite slarvigt använda en term som hör till en annan tids värdeskala – ”kommersiella” filmerna. Nu görs ett litet undantag: man visar en trailer för en av Olands Charlie Chan-filmer. Denna eftergift har emellertid ett filmhistoriskt alibi; trailern är allt som återstår av filmen – huvudnumret har gått förlorat.

Då är en annan eftergift större, den mot principen att bara visa ”riktig” film på ”riktigt” sätt. Men festivalledningen fick ett erbjudande från Sverige som man inte kunde tacka nej till – en dvd-visning av den enda dokumentär som gjorts om Warner Oland.

Kort sagt, ett dittills okänt fynd, perfekt i sammanhanget!

Snart gjordes en deal: frikort för alla tre dagarna till dem som tog med sig rariteten över Atlanten.

Så kom det sig att tre utsända från Warner Oland Academy i Bjurholm, Västerbotten ankom Rome, New York med Anders Lindqvists och Ulf Karlssons nio år gamla tv-film Kinesen från Bjurholm i bagaget. Den fick nu inleda festivalen och belönades med applåder och en extravisning.

Det stod på min lott att i några korta ord introducera dokumentären. Därefter var mitt ansikte ett av församlingens bekanta. Jag blev, i filmpauserna, ett rov för cinefilerna, en samtalspartner i vad som växte ut till vindlande diskussioner, i vilka en filmtitel födde fem nya, ett namn hängde ihop med tio andra och det gick tre biroller på varje huvudroll.

Det var svettigt men inte alls oangenämt. Tvärtom, det var stimulerande. Det blev ett gift – den andra dagen sökte jag mig själv in i klungorna av cinefiler. Jag ville ha mer. Jag ville bli en av dem.

Om jag visste vem som hade gjort det svenska originalet till den amerikanska Intermezzo från 1939 med Leslie Howard och Ingrid Bergman? Självklart. Gustaf Molander. Så fyllde jag i att Gustaf hade en bror som hette Olof, också han filmmakare, och att Leslie Howards roll i den svenska Intermezzo från 1936 spelades av Gösta Ekman, den förste i en berömd svensk skådespelarklan.

De nickade, till synes av intresse. Jag var en i stammen.

Så kom min största stund. Diskussionerna om Oland, Sjöström, Stiller, Asther, Garbo, Bergman (Ingrid), namn som garanterade en fredlig svenskamerikansk samexistens, började gå på tomgång. Någon höjde sin röst, mest för att lätta på det egna kunskapstrycket, men kanske också för att rucka på den transatlantiska förbindelselinjen Filmstaden, Råsunda – Hollywood, Kalifornien.

Jo, förklarade han, enligt hans mening var en av de största svenska stjärnorna någonsin Zarah Leander, men hennes karriär i Nazityskland ödelade förstås både hennes namn och hennes framtid.

Han tittade i samförstånd mot mig.

Nja, förklarade jag, riktigt så var det nog inte. En antinazistisk, homosexuell revyartist i Sverige såg till att hon fick en andra chans efter kriget.

De amerikanska cinefilerna stirrade misstroget på mig. En fantastisk historia, sa någon till slut. Ja, svarade jag, en fantastisk historia. Dessutom sann.

Av de 14 långfilmer och 28 korta filmer (ett begrepp som här, vid sidan av traditionell kortfilm, också inkluderar avsnitt ur seriefilmer och fragment ur förlorade filmer) fanns Warner Oland med i åtta, varav tre var långfilmer. Två av dessa, misstänker jag, fångar det dilemma som yrkesmannen Oland ställdes inför i Hollywood. Kanske kan vi kalla det för hans konstnärliga schizofreni: i ena vågskålen de filmroller som skapade Warner Olands varumärke, i den andra det skådespelarideal som varumärket trängde undan. Eller mer drastiskt: sålde ut.

Old San Fransisco från 1927 är en filmisk hybrid, stum- och ljudfilm på samma gång. Fortfarande saknas talad dialog, fortfarande används mellantexter, men förinspelade ljudskivor, som körs parallellt med filmprojektorn, ger filmen musik och ljudeffekter.

Det är en smaksak om man i dag kallar Old San Fransisco för en kult- eller kalkonklassiker. Spanska ättlingars ädla sinnelag på haciendorna ställs mot orientalers grymma slughet i Chinatowns myller. Det är gasen i botten i äventyrsfabriken: dubbelspel, kidnappningar, opiumdimmor, mardrömslika riter, slaveri, mord. Upplösningen kommer i form av jordbävningen 1905, som i några på den tiden imponerande katastrofscener sopar rent med den kinesiska ohyran.

Old San Fransisco är en av de mest rasistiska filmer jag har sett. Warner Oland, sedan något decennium tillbaka mer eller mindre synonym med begreppet ”den gula faran” i amerikansk film, axlar ännu en av sina asiatiska skurkroller. Den här gången dock med en raffinerad komplikation. Han är en dubbelnatur: till det yttre en vit man, en ”whiteface”, som under filmens gång demaskeras och avslöjar sin sanna natur, sitt ”yellowface”, en liderlig, sadistisk oriental som handlar med opium och vita kvinnor.

Oland levererar, utan tvekan, ett styvt porträtt, som filmhistoriskt, helt säkert, lägger en grund för framtida gestaltningar av dubbelnaturer i skurkfacket. Men den etniska nidbilden är ögonbedövande. När Warner Oland fyra år senare axlar en diametralt motsatt roll, som den gode kinesiska detektiven Charlie Chan, ska man nog komma ihåg att han har mycket, mycket att kompensera för.

Good Time Charley är något helt annat. Den är gjord samma år som Old San Fransisco men är helt och hållet stumfilm. Miljön är den amerikanska teaterscenen, inte den stora, glamorösa, utan den som vetter mot varieté och halvtomma salonger.

Warner Oland spelar en skådespelare som drabbas av personliga och konstnärliga motgångar. Han är på dekis och på väg att bli blind, men håller skenet uppe för sin dotters skull och inte minst för att underlätta hennes teaterkarriär. Fadern på väg utför, dottern på väg uppåt och, visar det sig när intrigen tätnar, kanske är det så att de båda riktningarna förutsätter varandra

Good Time Charley, regisserad av Michael Curtiz som senare skulle göra bland annat Casablanca, hör till den sortens melodram, där allt hänger på berättandet och skådespeleriet. Brister det någonstans, skrattar vi åt den. Fungerar det, grips vi av den.

Här och nu, denna lördagkväll på Capitol i Rome, när salongen fylls av de mest vidunderliga toner från biograforgeln, råder ingen tvekan: allt fungerar.

När filmen är slut reser sig publiken ur sina stolar. Länge och tårögda står vi upp och applåderar. Vi applåderar filmen, vi applåderar organisten, vi applåderar skådespelarna.

Det slår mig att Good Time Charley, en film jag aldrig tidigare har hört talas om, måste vara en av de få, om inte den enda film, i vilken Oland har den manliga huvudrollen utan att vara maskerad till hollywoodsk kines. Och att det sannolikt, med tanke på hans teaterbakgrund med Shakespeare, Ibsen och Strindberg, var till just den här typen av filmer och roller som han en gång hoppades att filmkarriären skulle föra honom.

Nu blev det inte så – rollen i Good Time Charley blev en parentes. Precis det öde som också drabbade filmen: en stumfilm när pratmakarna redan knackade på dörren.

ANDERS SJÖGREN