Tre goda krafter – Svante Henryson, Cecilia Zilliacus och Mats Bergström, möttes i helgen i en kammarmusikalisk sammankomst som spände över århundradena fram till uruppförande av Henrysons 3×3 .

Musik

Svante Henryson, Cecilia Zilliacus, Mats Bergström
Sävargården

När Gud blir gammal och klok gör han kanske som cellisten Svante Henryson; med ett uppmuntrande leende sammanför han goda krafter, som får fria tyglar att leka och busa. Med lätt hand på stråken visar Henryson att djupet inte sitter i historien, utan i hur den berättas. Väl berättad kan den också föda en ny konstnär.

Tre både trygga och nyfikna kammarmusiker spelar musik som spänner över århundradena fram till kvällens uruppförande av Henrysons 3×3. Sävargårdens akustik låter varje hostning höras, de klangrika träväggarna ger resonans till de starka känslorna.

Violinisten Cecilia Zilliacus skär ut toner och övertoner med kirurgisk precision. Gitarristen Mats Bergström skakar flingor av liv ur sitt instrument med en befriande lätthet. Och Svante Henryson själv är en leende gud som sprider energi från sin franska cello. Ett instrument som måste ha samlat god karma under flera hundra år i musikerhänder.

Själva definitionen av kammarmusik är vacker i sig, i tanken att alla musiker är solister i ett samtal, utan dirigent. Och att den bör framföras nära sin publik.

Med sikte på kulturhuvudstadsåret sonderar Svante Henryson och Umeå kammarmusikförening terrängen inför den kammarmusikfestival som de planerar 2014.

Och med Henryson som konstnärlig ledare borde det inte kunna bli annat än en succé för den undanskymda kammarmusiken. För bra kammarmusik har högt i tak och låter hårt tuktade musiker spränga sina bojor och blomma ut. I bästa fall sår de även unga frön. För att inspirera andra, måste vara det största en konstnär kan uppnå.

Det bästa betyg jag kan ge en föreställning, konsert, bild eller bok, är om jag känner att jag vill skapa själv. Och när jag hör Svante Henryson börjar jag fantisera om en egen cello. Kvällens uruppförande av Henrysons 3×3 är så tidlöst och finurligt konstruerat att det, just där och då, känns som att musiken lika väl hade kunnat vara komponerat av Bach, Zappa, eller i din egen dröm.

Tidigare på lördagseftermiddagen, efter en överdådig chokladbuffé, berättar Svante, delvis genom en film av hans dotter, om sin musikerfilosofi. Och om varför det är så svårt att inte låta sig påverkas av traditioner. Att han lärde sig spela kontrabas på ”fel” sätt gjorde att han tvingades lära om sig från grunden, men det avskräckte honom ändå inte från att uppfinna hjulet ytterligare en gång och han lärde sig på egen hand att spela cello.

När jag hör Svante berätta förstår jag lite av hemligheten bakom hans toner, inte allt, men jag tänker så här: om kompositionerna av Lundén, Sibelius, Vivaldi, Porter och Henryson är böckerna, och Henryson, Zilliacus och Bergström är berättarna, så är melodierna också mina egna berättelser när de skapar bilder i mitt huvud.

Jag hoppas att Gud och kulturministern lyssnar, hittar inspiration och köper sig en cello istället.

PIERRE MARTIN