Karl Ove Knausgård
Foto: Scanpix

Självgeografins smärtpunkter

Kultur.
I Min kamp 5 har Karl Ove Knausgårds kamp mot fadern tagits över av kampen med och mot texten. Författarens verklighet består av läsande, skrivande, supande, musik och förälskelser - boken är lättläst på så vis, men då och då far realismen ut i svindlande essäistiska flygturer.
Västerbottens-Kuriren
Uppdaterad 19 oktober 2013 kl. 14:21

På twitter skriver jag om Min kamp 1-6.

1: förfärande bra - om en vuxen mans pappaförlust, om alkohol, sorg och drömmar.

2: bäst - frustrerad make, pappa, författare. Malmö. 2000-tal.

3: känsligt barn på norska Sörlandet.

4: slänger jag efter läsningen - klarar inte att den unge läraren vill ha sex med sin elev.

5: börjar där 4 slutar. Författarskola i Bergen, spriten, kvinnor, längtan. 5 slutar där 1 börjar.

6: (ännu inte utgiven på svenska) vägrar jag att läsa. Jag har nämligen blivit textberoende av Min kamp 1-5. Därför: avhållsamhet.

Karl Ove Knausgård, den omtalade och omsusade norske författaren, är numera bosatt i Sverige och är adopterad av oss. Vi möter hans allvarliga ögon i Skavlan, lyssnar på hans tankar om Utöya i sommarprogram och han reflekterar i Babelfåtöljen om att utlämna levande människor.

Trots denna mediala uppmärksamhet har Karl Ove Knausgårds två första romaner ännu inte översatts till vårt språk. En gåta.

Men Min kamp finns snart på svenska i sin helhet. Det är en litterär sensation.

Sex böcker har det alltså blivit (eller egentligen nio delar, fördelade på sex böcker): 3 622 sidor. Ömsint, livshungrig, självdestruktiv, komitragisk (emellanåt också rätt banal) är jagberättaren Karl Ove i de fem böcker som jag har läst i sviten Min kamp. Hans frenesi är stark och hans längtan är stark. Men sorgen är desperat och mörk. Så gråter han också väldigt ofta.

Stilen i böckerna har ett musikaliskt sug och en lågmält konstlös rytm (utan stilexperiment). Som hos de ryska klassikerna. Eller hos Goethe.

Min kamp 5 är en lättläst bok som beskriver en verklighet som består av läsande, skrivande, supande och av musik och förälskelser - men då och då far denna realism ut i svindlande essäistiska flygturer.

Jag vill inte kalla de fem första böckerna för romaner (inte ens autofiktiva romaner) eftersom de så nära följer minnesbilder som tillhör författaren Karl Ove Knausgård. Inte heller självbiografi eftersom författaren inte har tecknat en psykologiserande levnadshistoria som går från barndom till mannaålder. I stället ger han sig själv och läsaren en fladdrande sökande översiktskarta över en människa. En blindkarta att fylla i, svår att tolka och riktigt förstå.

En människa som heter Karl Ove avlyssnas och blir granskad med klarsynt och obarmhärtigt registrerande blick rakt in mot oläkta sår. En hänsynslös jakt är det efter smärtpunkter, via skiftande förnimmelser och irrande minnen.

Självgeografi. Eller minnesarkeologi.

I Min kamp 5 bränner - i berättelsens mitt - den unge Karl Ove sina dagböcker och sina manus.

Han är i Bergen och har varit elev på skrivarakademin, det var en dröm som hade gått i uppfyllelse. Han ville ju bli författare!

Året före skrivarakademin, året efter studentexamen, hade varit förfärligt. Den artonårige Karl Ove arbetade då som vikarierande lärare i Nordnorge, förälskade sig i en elev och kysste en annan, drog lealöst omkring, var rädd för sig själv och drack okontrollerat. Hela tiden med en känsla av skuld.

Denna femte bok omfattar de fjorton åren mellan 1988 och 2002. När berättelsen slutar är den drygt trettioårige Karl Oves pappa död, det är kris i Karl Oves första äktenskap, hans första roman Ute av verden är färdig och han lämnar Norge.

Huvuddelen av handlingen utspelas dock när den blivande författaren är en ung osäker och skuldtyngd man runt tjugo. Hans kamp förs inte, som i de andra böckerna, mot pappan.

Nej - kampen mot och med texten har tagit över den mot fadern. Karl Ove har en formidabel lust att skriva och en lika formidabel skrivkramp. Brev, dagböcker, poptexter kan han fixa, men när han försöker skriva dikter, dramatik eller längre prosatexter knyter sig allt.

På skrivarakademin är han den sämste eleven och det är sällan hans beundrade lärare Jon Fosse kan säga något positivt om det som Karl Ove skapar. Desperat känner han att han själv delar lärarnas och kamraternas kritik. Det han skriver är ytligt. Han är desperat, självföraktande och olycklig.

Ljuspunkterna i hans liv är kärleken från kvinnor som han förälskar sig i men ändå mer: broderskärleken. Allt det stöd och all den omtanke som Karl Ove inte har fått från sin patetiske, hårde och alkoholiserade far - det får han från sin storebror Yngve.

Karl Ove super sig mer eller mindre sönder och samman. Han skär sig. Han sårar andra människor, han sviker och han är otillräknelig när han är berusad. Det är tung läsning, ibland alltför tung.

I en ljus kontrast till detta helvete på jorden står litteraturen, världslitteraturen. Karl Ove blir i Bergen en hängiven läsare och en av de böcker som kommer att betyda allra mest för honom är Dantes gudomliga komedi.

Jag njuter, som läsare av Min kamp 5, av att ta del av berättarens läsefrukter. Litteraturläsning kan få Karl Ove uppsluppen, som om han befinner sig precis i närheten av något enastående. Förutom Dante läser och begrundar Karl Ove - som också studerar litteraturhistoria i Bergen - Odysséen och verk av Shakespeare, T S Eliot, Oscar Wilde, Claude Simon, Julio Cortázar ...

Och förstås samtida norska författare. Konkurrenterna. De som lyckas. En Jan Hovstad, En Jan Kjærstad. En Jon Fosse.

Njutningsfullt och tankepirrande är det naturligtvis också för läsaren av Min kamp 5 att ta del av porträttet av stillhetens mästare, den modernistiske dramatikern och poeten Jon Fosse.

Den gången, för tjugofyra år sedan, var han en karismatisk och engagerad men mycket ung lärare till den ändå yngre Karl Ove Knausgård.

I de första raderna av Min kamp 5 säger jagberättaren om sina tusentals dagar i det regnskimrande Bergen att "det enda som består är några enstaka händelser och en massa stämningar". Egentligen har han rätt - det mesta som det berättas om i boken är trivialiteter. Ändå är det magi.

Jag kände mig ödslig till sinnet när jag hade läst ut Min kamp 5. Jag var ju nyss inne i den, inne i berättarflödet, i stämningen, i absolut närvaro. En känsla av övergivenhet drabbar mig när boken är slut.

Till skillnad från författaren Lars Norén, som också har skrivit en uppmärksammad och öppenhjärtig berättelse om sitt liv med många vardagsdetaljer - en dagbok - är författaren Karl Ove Knausgård främmande för psykoterapi.

Romanskrivande, minnesarkeologi och självgeografi, är hans form av psykoanalys. En offentlig psykoanalytisk sejour som vi läsare får delta i.

I en intervju nyligen frågade författaren Jerker Virdborg sin kollega Karl Ove Knausgård om litteraturen för honom är ett sätt att fly undan?

Så här svarade Karl Ove Knausgård på frågan:

"Jag vet inte ... kanske snarare tvärtom. Linda brukar säga att jag aldrig verkligen upplever eller förstår en situation förrän jag har skrivit om den. Det kan bero på att jag är rädd att bli sårad eller övergiven - jag är en mjuk person som är rädd för konflikter. Därför har jag ett stort behov av att hålla verkligheten på avstånd.

Absolut närvaro kan jag bara uppnå i skrivandet, det är i skrivandet jag är nära mina känslor, och därför har det blivit ett slags sätt att leva för mig."

Lena Kjersén Edman

Annons
Annons
Annons
Västerbottens-Kuriren
facebooktwitterinstagramrss
phone
  • Växeln
  • 090-17 60 00
  • Redaktionen
  • 090-17 60 10
  • 090-17 60 11
geo
  • Besöksadress
  • VK
  • Förrådsvägen 9
  • 901 70 Umeå
Ansvarig utgivare: Ingvar Näslund | © Copyright Västerbottens-Kuriren | Allt material på sajten är skyddat enligt upphovsrätten