Tonsättaren Carl Unander-Scharin tog elektroniken till hjälp för att kunna gestalta huvudpersonen i den nyskrivna operan The Elephant man. – Hur skulle jag annars kunna göra en operastjärna av en person som knappt kunde prata och än mindre sjunga? Lösningen blev ett specialkonstruerat instrument där sångaren med sina handrörelser skapar rösten.

Om en vecka är det urpremiär för det nya operaverket på Norrlandsoperan och Carl Unander-Scharin är förtjust över resultatet när han på plats får följa de intensiva repetitionerna och se hur alla olika komponenterna smälter samman till en hel föreställning.

Han är själv utbildad operatenor, med många rolltolkningar i sitt cv, men sedan 1991 även kompositör med ett särskilt intresse för elektronik.

Frågan om han ville skriva musiken till en ny opera om Elefantmannen fick han redan 2009 av Norrlandsoperans förre chef Magnus Aspegren, som precis hade sett David Lynch film om det märkliga människoödet. Carl tyckte idén var lysande men uppdraget knepigt.

- Hur skriver man musik till en sådan gestalt och samtidigt behåller respekten för människan?

Tonsättarens tidigare erfarenhet av att tillföra elektroniska komponenter i sina kompositioner var här en omistlig tillgång. Eftersom han inte kunde bortse ifrån att den verklige Elefantmannen led av kroniska luftrörsproblem måste rösten förändras, men att bara förvränga den var en enkel lösning. Den svårt handikappade mannens historia berättade något mer.

- Han föddes fattig med ett fruktansvärt handikapp men blev samtidigt ett framgångsrikt freak där den deformerade handen var en tillgång som han levde på att visa upp.

Handen blev en viktig pusselbit i utvecklandet av det elektroniska instrumentet Throat III.

I grunden ligger hela tiden ett missljud som associeras till slem hosta men sedan beroende på hur sångaren rör på handen förändras rösten från monstruös till finstämt vacker.

Här får Håkan Starkenberg, som spelar Elefantmannen, utrymme att testa hela sitt register både sång- och skådespelarmässigt.

- Jag är glad att det blev Håkan som fick rollen, han är oerhört skicklig, säger Carl Unander-Scharin.

För honom är elektronik en naturlig komponent i nyskapandet av musik.

- Jag ser det som vår tids tillägg till orkestern och min uppgift som ny upphovsman är att undersöka vad det finns för konstnärliga användningsområden. Med förståelse för traditionen skapar jag något nytt, säger han

Parallellt med utvecklandet av Throat III, i samarbete med en civilingenjör på KTH, har tonsättaren jobbat hårt med tillblivelsen av själva operaverket. Redan från början har han jobbat tätt tillsammans med librettisten Michael Williams från Sydafrika.

- Vi har haft många och stundtals svåra möten. Ibland har jag inte kunnat komponera till hans texter och han har inte kunnat skriva text till min musik, men vi har ändå kunnat gå vidare och kommit framåt. Jobbet har varit ovanligt komplicerat och blivit ovanligt lyckat, tycker han.

Carl och Michael inledde sitt operaskapande med två besök i Londons East End. Det var där, i slutet av 1800-talet, som den verklige Elefantmannen Joseph Merrick levde i ungefär samma kvarter som den ökände seriemördaren Jack the Ripper. Ingen vet om de två träffades, men i operan möts de och får en omvälvande betydelse för varandras liv.

Under arbetet med The Elephant man har många frågor väckts kring människans värde och vårt förhållande till det icke normala.

Via kraniofaciala-enheten på Karolinska sjukhuset fick Carl Unander-Scharin kontakt med två unga människor med svåra ansiktshandikapp, möten som betydde mycket för att han skulle kunna sätta i gång och jobba med musiken.

- I mötet med deras utanförskap blir perspektivet annorlunda. Det som ser monstruöst ut på utsidan behöver inte vara det på insidan och det verkliga monstret kan se ut som en tjusig man.

Detta dilemma tar plats i operan som, enligt tonsättaren, ytterst handlar om det sköna att vara människa.

Själva musiken beskriver han som en blandning av Grand opera och lättare toner från den tidens populärmusik. Han har bland annat hämtat rytmik och harmonik ur Music hall-traditionen, som det lät i den engelska tv-underhållningen Gold old days, från tidigt 1970-tal. En annan ton i musiken har han plockat ur den misär som de två huvudpersonerna levde under.

Sedan Carl Unander-Scharin gjorde sin första komposition, radiooperan Mannen på sluttningen med texter av Katarina Frostenson 1991, har han komponerat operaverk och musik till dansföreställningar, flera gånger i samarbete med sin fru, koreografen Åsa Unander-Scharin. De senaste tio åren har han uppfört sina verk på de stora scenerna, men aldrig tidigare gjort något liknande The Elephant man.

- Det här är ett enormt viktigt verk för mig där jag hoppas alla komponenter ska smälta samman och att elektroniken får en konstnärlig mening.

Förutom full symfoniorkester och synt medverkar tio solister som också sjunger ensemble.

Om elektroniken är ett av kompositörens signum är fascinationen av den mänskliga rösten en annan.

- Den är väldigt central hos människan och en outtömlig källa till mänsklig kommunikation. Med den kan vi uttrycka allt.

KARIN BERNSPÅNG