Nils Pennlert rapporterar från bokmässan i Göteborg: ”Misstanken gnager om att teknikvurmarna har en tendens att bli fartblinda. Att de i jakten på morgondagens läsande glömmer bort de litterära former som finns här i dag, och som kan vara minst lika avancerade och multimediala. Som till exempel bilderboken.”

Det talas mycket om hur de digitala medierna, e-boken och nätet ska omforma framtidens läsande. Just ”framtiden” måste vara ett av de vanligaste orden i årets bokmässeprogram, där seminarierna har rubriker som E-boken och framtidens bokläsande, Bibliotekariernas kompetens i framtidens bibliotek, Hur utformar vi framtidens skolbibliotek?, Framtidens kultur, Så bygger vi framtidens bibliotek, Framtidens kunskapsmiljöer, Sociala medier och bokens framtid och Vilken funktion kommer boken att fylla och hur ser framtidens bokhylla ut?

Säkert spännande diskussioner allihop. Samtidigt gnager misstanken om att teknikvurmarna har en tendens att bli fartblinda. Att de i jakten på det senaste, på morgondagens läsande, glömmer bort de litterära former som finns här i dag, och som kan vara minst lika avancerade och multimediala. Som till exempel bilderboken.

Få litterära former är så behäftade med fördomar och okunskap som just bilderboken. När jag intervjuade illustratören och författaren Anna-Clara Tidholm (bilden) förra året, uttryckte hon sitt missnöje över att bilderboken och den illustrerade boken så ofta blandas ihop.

”Jag tror det kommer ur en gammal uppfattning där man ser bilderböcker som illustrerade böcker, men jag önskar att man jämförde med filmen där bild och text inte går att skilja åt”, sa Tidholm och konstaterade att det finns fall där författarens namn har hamnat före illustratörens, trots att texten bara består av ett ord på varje sida.

Det finns kort sagt en skev maktbalans inskriven i genren. ”Om det uppstår en konflikt brukar författaren ha sista ordet. Vilket är lite fånigt när det gäller bilderböcker eftersom text och bild inte går att skilja åt.”

Att fredagens seminarium Hur skapar man en bilderbok? – med illustratörerna Eva Eriksson, Maria Nilsson Thore och Kristina Digman samt förläggaren Eva Dahlin – hade förlagts till den isolerade V-hallen, skulle kunna ses som en illustration av bilderbokens perifera position i det litterära samtalet. Att Eva Dahlin inledde samtalet med utgångspunkt i texten var även det symptomatiskt. Särskilt som de tre illustratörerna brukar ta avstamp i bilden när de arbetar fram sina böcker.

Texten däremot kunde de uppleva som hämmande. Som när Kristina Digman skulle illustrera Astrid Lindgrens novell Peter och Petra.

- Det var så tydligt att det inte var ett bilderboksmanus, allt stod redan där i texten.

Idealet är när bilden och texten i stället får komplettera varandra, eller motsäga varandra. Kristina Digmans och Sanna Töringes bokserie Katt kan har växt fram i ett sådant samspel.

- Vi pratar hela tiden under arbetets gång om hur vi ska utforma boken. Det kan vara samtal varje dag.

Målet är att att nå fram till ett sådant uttryck som Anna-Clara Tidholm talar om, där text och bild inte går att skilja åt. En ikonotext, som det heter på fackspråk.

Och kanske är denna dubbla blick, av både text och bild, en av anledningarna till att bilderboken i många sammanhang blir styvmoderligt behandlad. Konstformen hamnar så att säga mellan stolarna, den har ingen naturlig hemvist inom vare sig litteraturen eller konsten utan kräver en dubbel kompetens. Vilket också i och för sig, om man ska tro bilderboksforskaren Ulla Rhedin, gör den till en av de mest avancerade konstformer vi har i dag.

Nils Pennlert