Alliansregeringens budgetproposition gav försiktigt positivt utslag i ett par opinionsmätningar i förra veckan. Budgeten markerar halvvägs in i mandatperioden något av en nystart för regeringspartierna och ett avstamp i förberedelserna för valrörelsen om två år.

En riktig omstart blir budgetarbetet i riksdagen i höst även för oppositionen. För första gången sedan valet 2010 kommer de rödgröna partiernas politik att granskas noga av väljarna. De tvingas ut på banan med förslag och strategi som inte bara är tilltalande för stunden utan som är långsiktigt hållbara och som kan matcha alliansregeringens trovärdighet vad gäller skötseln av den ekonomiska politiken och försvaret av de starka statsfinanserna.

Motionstiden i riksdagen går ut på fredag denna vecka. Då skall oppositionspartierna ha redovisat var de står.

Förutsättningarna är drastiskt förändrade för oppositionspartierna sedan förra valet. Socialdemokraterna, miljöpartiet och vänsterpartiet har alla nya ledningar. Ålderman bland oppositionens partiledare är sverigedemokraternas Jimmie Åkesson, som lett sitt parti sedan 2005. I riksdagen är han likväl ännu grön. Gustav Fridolin och Åsa Romson har varit språkrör i miljöpartiet sedan 2011. Stefan Löfven hos socialdemokraterna och Jonas Sjöstedt i vänsterpartiet valdes bägge till partiledare i januari i år.

Det är oprövat ledarskap med var för sig speciella utmaningar. De jobbar tillsvidare nästan helt på känn. Det mest utsatta läget har Stefan Löfven, insatt på ordförandeposten i det tumult där partiet beslöt göra sig av med Håkan Juholt. För Löfven, med läktarplats i riksdagen, återstår ännu att finna sig till rätta i politiken. Om socialdemokraternas regeringsduglighet går att återställa beror mycket på hur den budgetpolitik som tar form under Löfvens ledning i höst ser ut.

Oppositionspartierna söker nya positioner. Det rödgröna regeringsalternativet dömdes ut av väljarna i förra valet. Någon gemensam grund för de tre partierna finns inte längre. Någon återvändo till det långvariga förfarandet med socialdemokratiska minoritetsregeringar ter sig inte heller möjligt eller ens önskvärt.

Nästa regering borde rimligen bli en bred flerpartiregering med egen majoritet i riksdagen. Vilka som skall vara med måste bero på valresultatet och på vilka partier som kan enas om ett genomförbart regeringsprogram. Det finns ingen riktig tradition i svensk politik för den typen av regeringsbildningar.

De fyra allianspartierna har sedan 2006 samlat erfarenhet. För socialdemokraterna och miljöpartiet återstår att vänja sig vid tanken och klargöra sin inställning. En början är att oppositionspartierna inte låser sig i förväg utan formar en politik för samarbete, ansvar och delaktighet.

Med sex tänkbara regeringspartier som kunde ingå i ett antal funktionsdugliga och uthålliga koalitioner skulle handlingskraften i svensk politik öka avsevärt. Utmaningarna i politiken skiljer sig kraftigt över tiden och under olika mandatperioder. Då gäller det att regeringen har den bäst lämpade partisammansättningen och kan samla den kompetens och förmåga som krävs för att klara de uppgifter som väntar.