Konstnären Stefan Constantinescu visar i höstens första utställning i Vita kuben två tydliga och välgjorda filmer som skildrar mörka sidor av mänskligheten.

Konst

Stefan Constantinescu:
Middag med Familjen, Troleibuzul 92
Vita kuben
Visas till 30/9

Först ut i curator Maria Lantz filmprogram för Vita kuben på Norrlandsoperan är Stefan Constantinescu, en konstnär som varvar sitt skapande mellan Rumänien och Sverige, precis som sina uttryckssätt. Han besökte senast Umeå med popup-boken The golden age for children, som visades på Bildmuseet. Boken sammanfattar livet i Rumänien mellan 1968 och 1989, med speciellt fokus på tiden under Ceausescus regim, kallad The Golden age. På senare tid har hans filmer även deltagit i filmfestivaler och han har planer på att pröva långfilmsformat.

I Vita kuben är Constantinescu representerad med två verk, där Family dinner inleder. Den handlar om en familj i övre medelklass, ett par med en dotter i tolvårsåldern. De bor i innerstan och kommer hem för att fira fredag kväll tillsammans. Men kvinnan fortsätter att sms:a en manlig kollega, en konversation som snart övergår till otrohet, i textform. Allt medan familjen väntar med middagen i rummet bredvid.

Film nummer två heter Troleibuzul 92. Här skildras en man som för ett hotfullt samtal med sin fru över telefon, framför likgiltiga medpassagerare.

Gemensamt för filmerna är att de visar utsnitt ur en historia, utan början och regelrätt slut. Publiken kastas rakt in i berättelsen och får göra sin egen bild av personerna, vem de är, vad som hänt innan.

Det bäddar för fria tolkningar, även om regissören säger en del med personporträtten.

Karaktärerna är inte särskilt sympatiska och visar mörka sidor av mänskligheten. Det väcker också tankar om vem som är värst – han som dödshotar sin hustru, eller de som hör konversationen men väljer att ignorera den? En symbol som återkommer är telefonen. Personen i andra änden förblir osynlig och tyst men är ändå en stor del av historien. Bara genom den andres tilltal får den eget liv.

Maria Lantz hävdar att visningssättet, inhyst i en konstnärlig byggnad, ger en annan dimension. I Vita kuben kan man se filmerna gratis, när man vill, man kan se om dem eller lämna rummet när man behagar. Att folk kommer och går skapar tyvärr också en distraktion kring verken som aldrig skulle accepteras vid andra kulturevenemang, en premiss konstfilm får foga sig under. Stefan Constantinescus verk passar dock lika bra för filmfestivalvisningar, trots sin uppbrutna berättarstil är de tydliga och välgjorda. Jag ser fram emot hans fortsatta skapande.

Nancy Bladfält