Det norska 15-mannabandet Ensemble Denada gör elegant jazz med uppskruvade tendenser och vilda uttryck som vill frigöra sig från det vedertagna. En fin kombination av uppror och genrekonservatism, skriver VK:s Carl Ahlström.

Musik

Ensemble Denada
Jazz i Studion
Umeå Folkets hus

En orkesters storlek är inte alltid den avgörande faktorn för hur det övergripande soundet är konstruerat. Ensemble Denada är det norska 15-mannabandet som utmanar storbandsjazzens konventioner utan att göra total revolution. I stället är det i mötet mellan klassisk storbandsjazz och modernare, electroinspirerade ljudformer som helheten tajtas till och blir enhetlig.

Denadas stil är en form av jazz som verkar i både bakgrunden och förgrunden, vilket lämnar mycket plats i mitten för reflektion.

Med skira toner som emellanåt för tankarna till såväl Duke Ellington som en tidig Nick Drake blir det ett lättfångat sound.

I ensemblens ljudbild finns också ett aldrig vilande överraskningsmoment. Med första stycket Sju Vindar vaggas vi in i den trygga tillvaro som vi förväntar oss av ett storband. Med ett ryck dras vi sen in i en ljudvärld som känns stressig och febril och som doftar storstad.

Med låtar som Sidewalk och The Speedcouch göms den stora jazzens vanor undan och i stället framträder Jens Thoresens ekande elgitarr och Peter Badens rungande samplingar och drömska backdrop. Det är en ständig kamp på scen mellan de många instrumenten, men deras kollision gör också att musiken blir en musikalisk fast punkt. Dock lämnas det plats till några fantastiska solopartier av bland andra Per Mathisen på bas och Olga konkova på piano.

För det mesta följer Denada ett lugnt mönster. Bandet har hämtat mycket inspiration från naturen, med musik som lånar både tonmässig och känslomässig kraft därifrån.

Kanske är det inte alltid helt originellt, men det behöver det heller inte vara. Det är elegant jazz med uppskruvade tendenser och vilda uttryck som vill frigöra sig från det vedertagna. Det är lekfullt, men aldrig normbrytande och det fina ligger i den måttliga kombinationen av uppror och genrekonservatism.

Extranumret är en vemodig vals med några cineastiska inslag i tonerna. Låten övergår från en lunkande melankoli till ett febrilt tempo och tillbaka igen, och sen pendlar det där emellan, som en sista symbolisk ljudbild för konserten i sin helhet.

Carl Ahlström