När den otroligt framgångsrika deckaren Hypnotisören publicerades var en av de vanligaste kommentarerna i recensioner att boken påminde om en film i sitt berättande. Tempot var högt och vändningarna många under de över 500 romansidorna, så självklart skulle det bli svårt att koka ned berättelsen till två timmar i biosalongen.

Hypnotisören

Filmstaden

Regi: Lasse Hallström

Medverkande: Mikael Persbrandt, Lena Olin, Tobias Zilliacus, m.fl.

Betyg: 2

Till regissörsstolen lyckades man locka Lasse Hallström som inte gjort film i Sverige på 25 år, och i Hollywood mest gjort sig känd för romantiska dramer.

Titelrollen som hypnotisör gör Mikael Persbrandt, som av den hårdkokta polisen Joona Linna (Tobias Zilliacus) kallas in för att försöka få kontakt med en ung pojke som är den enda överlevaren efter att någon mördat hela hans familj.

Handlingen är rätt snitsig på sina håll, och därför ska jag inte avslöja den här, men är minst lika ofta skrattretande otrovärdig. Hallström slåss med dumheterna som är inbyggda i historien från början och har tagit den enkla vägen genom att skära bort allt som inte skulle passa i den typiska svenska deckaren. Den som hoppats att Hypnotisören skulle kännas betydligt lyxigare än de filmer vi vanligtvis bjuds på under söndagskvällarna lär bli åtminstone delvis besviken.

När manuset går vilse i dumheter är det i stället ovanligt skarpa skådespelarinsatser som lyfter Hypnotisören en nivå. Mikael Persbrandt får gå utanför sin vanliga persona och klarar sig bra, men överskuggas ändå av Lena Olin som gör en fantastisk insats i en ganska otacksam roll. Mindre kände Tobias Zilliacus klarar sig också bra som Joona Linna, men lär få mer att bita i när filmserien fortsätter.

Ändå undrar man. Hur många svepande flygbilder över ett kallt och mörkt Stockholm ska man verkligen behöva titta på i sitt liv? Måste poliser som inte är huvudroller alltid vara inkompetenta? Är hypnos verkligen inte mer än att med lugn röst be någon blunda? Till och med när vi ringer upp Hollywood får vi en svensk deckare modell 1A, som trots lite spänning mest är en besvikelse.

Simon Österhof