Kriget i Syrien skördar allt fler dödsoffer. Hårda strider har rasat denna vecka. Enbart på onsdagen var antalet dödade omkring 350. Samtidigt är världens ledare på plats i Förenta nationernas generalförsamling, som inlett sin 67:e session i New York.

Utvecklingen i de nordafrikanska länderna och Mellanöstern året efter den arabiska våren står i fokus i debatten i generalförsamlingen. Starka fördömanden och goda råd avlöser varandra i talarstolen. Generalförsamlingen kan inte mycket annat än begrunda och diskutera. Den är främst ett forum för debatt och påverkan. Endast säkerhetsrådet kan fatta för medlemsländerna bindande beslut och bruka maktmedel. Likväl har också debatterna i generalförsamlingen en betydande funktion. Det är det enda organet där alla världens länder kan komma till tals.

Debatterna ger en god bild av det globala stämningsläget. Vad de också visar är hur splittrad världen är i akuta frågor och rörande pågående konflikter, som till exempel det katastrofala läget i Syrien, dess orsaker och hantering.

Europeiska rådets ordförande, belgaren Herman van Rompuy höll ett tal där han manade till besinning och tålamod. Han påminde om att det tar tid att åstadkomma bestående förändring. Förväntningarna skruvades hastigt upp när det folkliga upproret mot diktatorer och hårdföra regimer kom i gång och demokratirörelsen växte sig allt starkare. Våldet och bakslagen i processen blev en brutal påminnelse om riskerna.

Storbritanniens premiärminister David Cameron var inne på samma spår. Det går inte att vända tillbaka. Omvärlden måste i stället öka stödet till de folk som påbörjat demokratibygget. De beskriver i stort en realpolitisk europeisk syn på händelseutvecklingen och utmaningarna.

Europa har färska erfarenheter av en liknande omvälvning som den länderna i Nordafrika och Mellanöstern kommit in i. Det var när de kommunistiska regimerna i Central- och Östeuropa föll för tjugo år sedan. Den processen stabiliserades av närheten till den europeiska gemenskapen; ett politiskt, ekonomiskt och militärt starkt förbund.

Balkan blev likväl ett slagfält med flera krig, fruktansvärda övergrepp och grymma våldsdåd. Såren kommer aldrig att läka hos de generationer som upplevde fasorna. Det fanns likväl en väg ur eländet. Med den demokratiska utvecklingen går länderna på Balkan stadigt i riktning mot ökad frihet, välfärd och trygghet för medborgarna.

Syrien tillhör en region som är som en krutdurk med militärt hotfulla regimer, farliga spänningar och urgammal fiendskap. Risken för ännu ett storkrig är överhängande. De betingelserna begränsar omvärldens möjligheter till hjälp och insatser.

När det var som värst på Balkan på 1990-talet föreföll dagens blomstring och framsteg i regionens länder som otänkbart. Hoppet var långt borta. Förutsättningarna är ungefär de samma i det nu förblödande Syrien. Endast en oförtruten demokratiseringsprocess kan ge bättre förhållanden och värdigt liv, fred, frihet, mänskliga rättigheter och en chans för människorna att ta sig ur fattigdom, förtryck och orättvisor.