Enligt FN och världens ledande biologer och ekologer är vår tids två stora ödesfrågor klimathotet och den snabba nedgången av biologisk mångfald på jorden. En viktig del av jordens biologiska mångfald
finns i jordens natur- och urskogar. Industrins behov av råvaror styr en snabb och brutal omvandling av naturliga skogar till massaplantager. Vi närmar oss ett tillstånd då jordens klimat och artrikedom hotas. Därmed hotas även livsmiljön för miljoner människor. Så ser verkligheten ut.
Det skriver Boris Ersson, Luleå, som är filmare och författare.

För ett år sedan besökte jag ryska Karelen och filmade för SVT:s Uppdrag Granskning hur Ikeas dotterbolag Swedwood kalhugger gammelskogarna där. Jag kom nyligen tillbaka från en ny resa till Karelen där jag har fortsatt att filma skogarna och livet i byarna.

Jag reste i fotspåren på den berömde läkaren och folklivsforskaren Elias Lönnrot som på 1830- och 1840-talen tecknade ner bybornas sånger och dikter och skapade det finska nationaleposet Kalevala. Precis som Lönnrot mötte jag vänliga människor som delade med sig av sina sånger och berättelser.

Men jag såg även nu ett skogsbruk som bara kan beskrivas med ett ord: Skövling.

Hemkommen läste jag en debattartikel av f d skogsdirektören Thomas Bergsten som var chef för Norrbottens skogsägare innan föreningen gick samman med Norra skogsägarna. I sin artikel angriper han journalister och media för att okritiskt gå i miljörörelsens ledband.

Han skriver: ”Massmedias positiva hantering av miljöfrågor, vilka konsekvenser kan den ha på samhället? () I Jokkmokks kommun är cirka 70 procent av skogsmarken skyddad genom olika typer av reservat. Trots detta driver Länsstyrelsen ytterligare reservatskrav inom kommunen och olika miljögrupper försöker hitta områden som kan stoppas från avverkningar.”

Kan det här stämma? tänkte jag, och kontrollerade hans uppgifter. Nej, det stämmer inte. Sanningen är att den skyddade delen av den produktiva skogsmarken nedanför fjällskogsgränsen i Jokkmokks kommun inte är 70 – utan 3,8 procent! Om man räknar in den fjällnära skogen kommer man upp i cirka 15 procent skyddad skog i Jokkmokk. Uppgifterna är från 2012 och är offentlig statistik från Skogsstyrelsen och länsstyrelsen i Norrbotten.

Thomas Bergsten fortsätter: ”Ett resultat av agerandet är att både sågverk och spånskivefabrik nu är nedlagda i kommunen.”

Jag tog kontakt med två personer som var med när de båda fabrikerna i Jokkmokk lades ned. Förre näringslivschefen i Jokkmokks kommun, Lars Andersson, berättar: ”Det var inte alls naturvården eller några reservatsbildningar som gjorde att sågen och spånplattefabriken lades ned. Spånplattefabriken hade en rad problem med sina produkter och kvaliteten. För sågen var problemet strukturomvandlingen inom skogsnäringen. Stora sågverk och massafabriker byggdes nere vid kusten och de små inlandssågarna kunde inte konkurrera om virket.”

Henry Hedman som var en av delägarna vid sågverket i Jokkmokk håller med: ”Domänverket gick ihop med Assi och bildade Assi Domän. På så sätt fick de kontroll över hela virkeskedjan från skogen till sågverken vid kusten. På den privata sidan hade SCA egna fabriker. Vi fick inte tag på det virke vi behövde. Att vi tvingades sluta hade inte ett dugg med nationalparkerna eller naturvården att göra.”

Lars Andersson och Henry Hedman är inga miljöaktivister. De talar bara sanning.

Så angriper Thomas Bergsten mig: ”Vid SVT:s granskning av Ikeas verksamhet i Ryssland följde man slaviskt miljögruppernas kritik av avverkning av gamla träd. Ikeas skogsbruk bedrivs i enlighet med FSC:s normer.”

Det var jag som filmade Ikeas skogsbruk i ryska Karelen för SVT:s Uppdrag Granskning. Jag såg med egna ögon både vad Ikeas dotterbolag Swedwood gör mot naturen i ryska Karelen, och hur lite FSC:s regler är värda i verkligheten: Stora kalhyggen i intakta gammelskogar och urskogar. Stubbar av avverkade tallar som var 300-600 år gamla. Sönderkörda marker med djupa traktorspår.

Rena krigslandskapet. Trovärdigheten för systemet bör rimligtvis ifrågasättas när sådana skövlingar får FSC:s miljöstämpel.

FSC är ett internationellt organ som mot avgift delar ut miljöcertifikat till skogsbruket. I FSC:s regler står att man inte ska avverka naturskogar med hög biologisk mångfald, inte hugga gamla träd och intakta gammelskogar, och ta sociala hänsyn till ursprungsbefolkningar och andra människor som lever i skogarna.

Thomas Bergsten skriver: ”Naturvårdsorganisationerna har hoppat av sin egen organisation FSC. Eftersom media inte på ett adekvat sätt granskar miljöorganisationer får vi inte veta varför man hoppar av.”

Fel igen! Debatten om FSC-certifieringen har pågått i flera år i olika medier, både i Sverige och utomlands. Det är bara att söka på ”FSC debatt” på Google. Den internationella kritiken hittar man bland annat på hemsidan FSC-watch. Vill man läsa vad FSC själva och skogsbolagen anser så är det bara att gå in på deras hemsidor.

FSC har varit omstritt och kritiserat i flera år. Problemet är att FSC är ekonomiskt beroende av de bolag som de ska kontrollera. Man överlåter till konsulter att kontrollera att skogsbolagen sköter sig. Dessa konsulter betalas av skogsbolagen. Trots grova brott mot FSC:s regler får skogsbolagen i de flesta fall FSC:s miljöstämpel.

Naturskyddsföreningen, Jordens vänner och Fältbiologerna försökte i flera år påverka FSC inifrån. Men till slut fick de nog och lämnade FSC. Det var först när verkligt oberoende och ideella skogsinventerare från Sverige, Finland och Ryssland granskade skogsbruket som sanningen kom fram om vad skogsbolagen gör i Karelen, med stöd av FSC:s miljöstämpel.

Enligt FN och världens ledande biologer och ekologer är vår tids två stora ödesfrågor klimathotet och den snabba nedgången av biologisk mångfald på jorden. En viktig del av jordens biologiska mångfald finns i jordens natur- och urskogar. Industrins behov av råvaror – framför allt pappersmassa – styr en snabb och brutal omvandling av naturliga skogar till massaplantager. Vi närmar oss ett tillstånd då jordens klimat och artrikedom hotas. Därmed hotas även livsmiljön för miljoner människor. Så ser verkligheten ut.

Den ideella naturvården ska förstås granskas. Jag har själv gjort kritiska radio- och TV-program om Naturskyddsföreningen och Världsnaturfonden. Men faktum är att bakom nästan varje nytt skyddat område natur finns ofta människor som har arbetat ideellt. I Jokkmokk har läraren och biologen Mats Karström, apotekaren Sonja Kuoljok och medlemmarna i skogsgruppen Steget Före under mer än 25 år inventerat närmare 500 skogar.

Genom tusentals timmar av oavlönat arbete har de hittat så stora naturvärden att mer än 100 av de finaste bestånden av gammelskog i Jokkmokks kommun har kunnat räddas. För detta arbete har Mats Karström och Steget Före fått en rad svenska och internationella priser, till exempel Edbergpriset, Artdatabankens Naturvårdspris och Skogsstyrelsens förtjänstmedalj i guld 2011. Olli Manninen inventerar skogar i både Sverige, Finland och Ryssland med ungefär samma metod som Mats Karström. För sina insatser får han i höst Nordiska Rådets stora naturvårdspris.

Dessa människor har räddat en rad av Sveriges finaste skogar till eftervärlden. De bör hedras, inte förtalas

Till sist: En av mina vänner är skogsägare i en by i Norrbotten. På hans marker finns ett fint bestånd av den sällsynta orkidén Norna vid en bäck i skogen. En gång tog han mig dit och visade stolt ”sin egen nationalpark” som han kallade platsen.

- Här kommer jag aldrig att avverka skogen, sa han. Nornan kan känna sig trygg. Allt kan ju inte värderas i pengar. Det gäller ju livet.

Boris Ersson