Varför inte slå ihop idéerna? Ett neutralt rum med behaglig stämning, användbart för enskild meditation och religiösa möten.

Vilken fin idé Nils Åke Sandström kom med om ett religionernas hus i Umeå (1/9). Det kommer han med från den stränga kyrklighetens högborg som Tavelsjö så länge varit – där gamle prästen med darr på stämman för några år sedan kunde förklara för sin trogna skara gudstjänstbesökare att det minsann inte var en demokratifråga att bestämma vem som skulle få nyttja Herrens Heliga Tempel som han kallade sin kyrka för. Det var tydligen prästen ensam som bestämde en sådan sak. Nu är man från det hållet beredd föreslå ett gemensamt rum. Toleransen breder ut sig, härligt att höra.

Förslaget kom till synes lägligt i tid. Vi har ju redan en tomt och färdiga ritningar. Den tänkta moskén bredvid Ålidhemskyrkan kom inte längre än till att schakta för källaren. Sedan tog pengarna slut. Pengar kan man få men bara om donatorn får bestämma vem som ska vara imam eller präst och det vill man inte. Man vill vara neutral.

Så kommer Berit Bylund med ytterligare ett fint förslag (6/9) i samma ärende. Hon föreslår

Gamla Gymnastiken men inte till ett Religionernas Hus utan till ett Meditationens Rum i

Umeå.

Varför inte slå ihop båda idéerna? Ett neutralt rum med behaglig stämning, användbart för både enskild meditation och religiösa möten. Där kristna tar söndag förmiddag i anspråk, muslimer fredag och så vidare. Kvar blir massor av tid för meditation. Allt förenat i gemensamt kapprum, kafé, toaletter och andra biutrymmen så som biskopen föreslog.

Malmö Högskolas Bibliotek har redan ett sådant rum men bara för enskild andakt. Här

skulle rummet göras så stort att fredagsbönen kunde hållas där. Så kanske ena fraktionen

kunde ta kl 11 och nästa kl 13 och så vidare

I den nybyggda och av många omtyckta kyrkan i Årsta utanför Stockholm kan jag berätta att kyrkorummet är väldigt neutralt, ljust och behagligt, utan korskrank eller predikstol och med en orgel inte större än en vanlig tramporgel på landet men ett rum med fin akustik och en svart flygel som dominerande inslag. Ett sådant rum skulle mycket väl kunna fungera för många olika ändamål utan att förlora sin värdighet.

När det gäller värdighet minns jag en gång i lumpen på en vintermanöver. Bataljonschefen hade beordrat gudstjänst mitt ute i skogen, närmast för att sysselsätta prästen som annars inte hade något att göra i bataljonsstaben.

Där ingick han i organisationen tillsammans med prickskytt och agoskolagare, vad nu det kan vara för något. Ett tömt tält var enda lokal som fanns tillgänglig. Där stod stora starka karlar frivilligt på knä i granriset för att rymmas, med takluckan öppen – för värmens skull – inte för den himmelska utsikten. Utan psalmböcker var Tryggare kan enda psalm vi alla kunde. Men som vi sjöng! Och vilken stämning!

Även den enklaste lokal kan således skänka värdighet när det behövs och i den skönaste

av byggnader kan säkerligen värdigheten bestå även efter profana användningar. Själv

skulle jag kunna tänka mig politiska möten, dans och popkonserter där också.

Ett sådant bruk av Gamla Gymnastiken, som vi i dag inte vet vad vi ska använda till, skulle sätta Umeå på världskartan långt, långt mer än vad Kulturväven någonsin kan göra. Både i den kristna och den muslimska, ja i alla delar av världen där man håller toleransens fana högt.

Hans Åkerlind
Umeå